Kontakta oss Kurser och seminarier Webbshop In English
Ekonomisk analys 21 dec 2021

Allt var inte bättre förr!

Jorden är idag ur flertalet ekonomiska och sociala aspekter en betydligt bättre plats att leva på för merparten av mänskligheten, jämfört med för 30–40 år sedan. Det största smolket i glädjebägaren är klimatförändringen. Det är inte realistiskt att stoppa uppvärmningen genom att rulla tillbaka de senaste decenniernas enorma ekonomiska och sociala landvinningar. Drastiska åtgärder i den riktningen skulle knappast minska det totala hållbarhetsavtrycket. Lösningen på dilemmat är istället ekonomiska styrmedel på global nivå, exempelvis en global CO2-skatt, som stimulerar teknologisk omställning mot en fossilfri resursanvändning.

Foto: Shutterstock
Foto: Shutterstock

Sverige och svensk industri kan göra ett bidrag, inte genom att filtrera bort den sista PPM CO2 från svensk mark utan genom innovativ och värdeskapande teknikutveckling. För att möjliggöra detta krävs åtgärder för att stärka svensk industris konkurrenskraft.

Sedan Hans Roslings röst tystnade 2017 har mycket av det offentliga samtalet i Sverige dominerats av dystopiska betraktelser och pessimistiska framtidsperspektiv. Hans Rosling, professor vid Karolinska Institutet, var unik i så måtto att han med solida faktaunderlag visade att allt inte var bättre förr och att världen inte är stadigt på väg mot framtida katastrofer. Tvärtom var Roslings budskap att mycket har blivit mycket bättre under de senaste decennierna även om förbättringspotentialen fortfarande är stor.

Studerar vi ett antal av FN:s indikatorer med bäring på den globala välfärdsutvecklingen, kan man konstatera att den positiva utvecklingen i stora drag har fortsatt sedan Roslings bortgång. Man kan sammanfatta med att de flesta indikatorer inom de ekonomiska och sociala områdena som ”borde” stiga också har gjort så under de senaste decennierna samtidigt som de flesta indikatorer som ”borde” falla också har gjort så.

Vill man skaffa sig en ögonblicksbild över välståndsutvecklingen är det naturligt att starta med den globala medelinkomsten, som ökade med 75 procent under åren 1990-2019. De största procentuella inkomstslyften har skett i relativt fattigare länder, i synnerhet Kina men även exempelvis Indien (se figur 1). I dessa länder ökade inkomsten per capita med 1000/250 procent under perioden. Den positiva trenden fick ett hack neråt i samband med den ekonomiska krisen i pandemins spår år 2020 (se figur 1). Förutsättningar finns dock för att den positiva trenden kan återupprättas när världen gradvis återhämtar sig från pandemin under kommande år.

figur-1-2.png

Statistiken för andelen av världens befolkning som lever i fattigdom är inte uppdaterad sedan år 2017. Det är ändå slående hur dramatiskt fattigdomen minskade under 1980-2017: andelen av befolkningen som lever under fattigdomsgränsen, har fallit från 43 procent till nio procent (se figur 2). En gissning är att den fallande trenden fortsatte under åren 2018-2019 följt av ett hack uppåt år 2020. I Kina minskade fattigdomen från 57 procent av befolkningen 1994 till nära noll 2017. För Indien redovisas inte data sedan 2011 men då hade fattigdomen fallit från 48 procent till 22 procent sedan 1994.

Förutom de renodlat ekonomiska indikatorerna visar även de sociala måttstockarna på betydande framsteg. Medellivslängden i världen ökade exempelvis med 10 år under 1980-2019 och med sju år under 1990-2019 (se figur 3). Spädbarnsdödligheten halverades i antal under åren 1990-2019 trots att antalet nyfödda naturligtvis ökade rejält i absoluta tal under dessa år (se figur 4).

figur-3-4.png

Samma positiva utveckling kan noteras för risken för kvinnor att dö i barnsäng, där antalet dödsfall på global nivå minskade från 450 000 till knappt 300 000 under perioden 1990 till 2017 (se figur 5).

figur-5.png

Ytterligare en framgångshistoria kan berättas inom utbildningsområdet. År 2018 gick över 90 procent av alla minderåriga i grundskolan, en svag men ändå ökning jämfört med 2007. År 2020 gick närmare 85 procent av barnen i mellanstadieåldrar och uppåt i skolan, en ökning från 74 procent år 1998 (se figur 6).

figur-6-7.png

År 2020 var läskunnigheten bland unga i världen över 90 procent och för befolkningen som helhet nästan 85 procent, i bägge fallen en mycket snabb ökning under de senaste 30 åren (se figur 7). Den snabbaste ökningen inträffade för övrigt bland kvinnor. Sammanfattningsvis måste man konstatera att världen, ekonomiskt och socialt, för flertalet människor är en mycket bättre plats att leva på idag än för 30-40 år sedan.

Det finns dock ett par andra områden där utvecklingen inte varit lika positiv och det är just dessa aspekter som befunnit sig i debattens brännpunkt under lång tid. Bland FN:s hållbarhetsmål sticker exempelvis biodiversitet ut i negativ bemärkelse. Det finns en uppsjö av indikatorer på detta område, vi har lite slumpmässigt valt ut det aggregerade rödliste-index. Om index antar värdet 1 innebär det att alla arter är livskraftiga medan index antar värdet 0 om alla arter vore utdöda (se figur 8). Det är uppenbart att utvecklingen varit negativ de senaste decennierna. Även exempelvis med fokus på andelen skogsmark har utvecklingen varit negativ sedan millennieskiftet. Denna indikator har bäring på nästa brännande område, nämligen klimatförändringen.

figur-8-9.png

Klimatkrisen: Är lösningen lägre välstånd och krympande befolkning?

Som framgår av figur 9 fortsätter CO2-utsläppen att öka i stadig takt. Visserligen är temperaturutvecklingen lite ryckig – perioder med stabil temperatur har följts av språng – men trenden pekar ändå tydligt uppåt. Grovt räknat kan man säga att världen blivit 0,5 grader varmare sedan 1990.

Trots att utvecklingen i många andra dimensioner således varit positiv de senaste decennierna domineras debatten av klimatförändringarna. Medan de allra flesta är eniga om att den globala uppvärmningen är ett allvarligt problem, skiljer sig lösningsförslagen radikalt åt beroende på vem man lyssnar till. Vissa hävdar att enda sättet att stoppa en skenande global uppvärmning är att drastiskt ändra på mänsklighetens sätt att leva: eftersom utsläppen av växthusgaser är nära relaterade till den ekonomiska utvecklingen måste mänskligheten acceptera lägre tillväxt framöver. Vissa hävdar till och med att kraftigt försämrad ekonomisk levnadsstandard – minskande BNP – blir nödvändigt. Ett ytterligare argument är att mänskligheten måste sluta att föröka sig eftersom en växande befolkning med nödvändighet leder till ökade klimatutsläpp.

Finns det då något fog för dessa drastiska perspektiv och förslag? Figur 10 visar att global BNP och koncentrationen av CO2 i atmosfären varit mycket nära sammankopplade under de senaste 60 åren. Medan BNP har sjudubblats i volymtermer har CO2-koncentrationen ökat med drygt 30 procent. Under samma period har för övrigt världens befolkning ökat från tre miljarder människor till cirka 7,8 miljarder.

Figur 11 visar ett antal scenarier för den ekonomiska utvecklingen de kommande knappa trettio åren. En gemensam utgångspunkt är FN:s huvudscenario där jordens befolkning antas öka till cirka 9,8 miljarder till 2050.Tänker vi oss att världsekonomin växer med fem procent per år fr o m 2023 kommer global BNP att vara 300 procent större år 2050. Om tillväxten istället blir 2,5 procent per år kommer BNP att vara drygt 100 procent större år 2050. I ett scenario med nolltillväxt är naturligtvis BNP oförändrad till 2050. Skulle istället BNP följa en negativ trend med tre procent per år sker drygt en halvering av världsekonomin till 2050. Ett BNP-fall med tre procent är för övrigt vad som drabbade världsekonomin under pandemiåret 2020, då tiotals miljoner människor förlorade sina jobb enbart i OECD-området.

figur-10-11.png

Med hjälp av scenarierna ovan kan vi skissa på den globala välståndsutvecklingen fram till 2050 (se figur 12). I scenarierna med ekonomisk tillväxt kommer världsmedborgaren att vara 65/225 procent rikare än idag år 2050. I fallet med negativ tillväxttrend faller istället medelinkomsten med 65 procent under perioden.

Mot bakgrund av dessa scenarier och med utgångspunkt i det synsätt på klimatförändringen som redovisas ovan, är det förståeligt att många känner stor oro för framtiden: ”hur kan man realistiskt få stopp på klimatförändringen under förutsättningarna att världens ekonomi och befolkning fortsätter att växa de kommande decennierna?”

figur-12-13.png

Utgår man ifrån de historiska sambanden sedan 1960 mellan utsläpp av klimatgaser å ena sidan och BNP/befolkning å den andra sidan, är slutsatsen att ”det går inte ihop”. Figur 13 visar hur CO2-utsläppen skulle utvecklas i olika tillväxtscenarier, under antagandet att de historiska sambanden håller även framgent. Scenarierna ska inte nödvändigtvis tas bokstavligt utan som tankeexperiment. Med 5/2,5 procent BNP-tillväxt kommer CO2-utsläppen att öka med cirka 130/60 procent. Även i noll-tillväxtfallet kommer utsläppen att öka med 20 procent på grund av befolkningsökningen. Skulle istället BNP krympa med tre procent per år minskar visserligen CO2-utsläppen men effekten är inte särskilt stor.

Figur 14 visar att de globala CO2-utsläppen även är extremt starkt kopplade till BNP-utvecklingen på kortare sikt, det vill säga i konjunkturförloppet. Utsläppen minskade följaktligen rejält under 2020 men lär studsa tillbaka ordentligt under 2021 och följande år. Historiska samband talar för att CO2-utsläppen, givet Teknikföretagens BNP-prognos, kommer att utvecklas enligt den gröna linjen i figur 14 under 2021-22.

figur-14.png

Global de-coupling är fullt möjlig – se på Sverige!

Det förefaller således som om läget är hopplöst, ekvationen går helt enkelt inte ihop: det verkar vara omöjligt att förena fortsatt global välståndsökning och växande befolkning med ett klimat som inte löper amok. Uppenbarligen måste mänskligheten trampa långt tillbaka i sina ekonomiska fotspår i linje med den röda kurvan i figur 13 och förmodligen ännu längre!

Läget är emellertid alls inte hopplöst, kalkylerna ovan bygger ju på förutsättningen att historiska samband mellan utsläpp och tillväxt/befolkning består i framtiden. Så behöver dock ingalunda bli fallet. Det finns i princip två sätt att förhindra att klimatförändringarna fortgår:

  • Stoppa de grundläggande processerna som genererar utsläppen. Detta är utgångspunkten för de pessimistiska perspektiven som nämns i tidigare avsnitt.
  • Bryta sambandet mellan tillväxt/befolkning och utsläppen. Detta kallas i det följande för de-coupling.

Den första strategin är knappast realistisk, i synnerhet inte att befolkningarna i relativt fattigare länder skulle vara beredda att avstå från ekonomisk och social välfärdsutveckling för att rädda planeten, än mindre reversera de senaste decenniernas framsteg. Hittills finns det inte heller mycket som tyder på att befolkningarna i den rika delen av världen på allvar är beredda att sänka sitt ekonomiska välstånd för den goda sakens skull.

Värt att notera är dessutom att ”det röda scenariot” i figur 13 inte medför de-coupling i strikt mening. I termer av figur 10 innebär det visserligen att världsekonomin krymper; den blå kurvan vänder neråt. Däremot fortsätter ju CO2-utsläppen om än i något långsamma takt, vilket innebär att den röda kurvan plattas ut men har en fortsatt positiv lutning. Inte ens om världsekonomin faller exempelvis med sju procent per år så att BNP går mot noll 2050 – ett möjligen matematiskt men knappast ekonomiskt relevant scenario – kommer CO2-utsläppen att upphöra. Att framtiden skulle kännetecknas av att de blå och röda kurvorna i figur 10 viker ner i tandem är således inte sannolikt.

Man hör ofta påståendet att inte heller svag de-coupling – att utsläppen kan minska trots fortsatt ekonomisk tillväxt - är realistiskt med hänvisning till de historiska globala sambanden. Det finns dock goda och näraliggande exempel på att detta är en i högsta grad realistisk möjlighet. De svenska årliga utsläppen av CO2 i absoluta termer flackade ut redan i samband med OPEC I 1973-74 och har minskat stadigt och kraftigt med sammanlagt hela 60 procent sedan dess (se figur 15). De årliga globala utsläppen har istället ökat med 125 procent sedan OPEC I.

I termer av per capita är de årliga svenska CO2-utsläppen idag endast 1/3 jämfört med 1970 medan motsvarande för världen är en ökning med i storleksordningen 20 procent (se figur 16).

figur-15-16.png

I termer av utsläpp av växthusgaser per BNP har såväl Sverige (-60%) som världen (-35%) noterat en kraftig trendmässig minskning (se figur 17).

figur-17-18.png

Summa summarum har de årliga CO2-utsläppen från svensk mark minskat från 115 miljoner ton 1979 till 45 miljoner ton 2020. Detta innebär att andelen av globala CO2-utsläpp från svensk mark fallit från cirka 0,6 procent år 1970 till 0,14 procent. Det innebär visserligen att utsläpp från svensk mark fortsätter att bidra till klimatförändringen men i kraftigt minskande omfattning.

Fokuserar vi istället på industrins årliga utsläpp från svensk mark motsvarar dessa cirka 0,4 promille av de samlade globala CO2-utsläppen (se figur 18). Av totala utsläpp från svensk mark svarar industrin för cirka 30 procent. Den andelen fluktuerar en del i takt med konjunkturen men har varit förhållandevis konstant över de senaste 30 åren. I absoluta tal har industrins årliga utsläpp från svensk mark fallit från 22 miljoner ton 1995 till 16 miljoner ton, motsvarande en minskning med drygt 25 procent (se figur 19).

Vi kan således konstatera av Sverige och svensk industri har lyckats att kraftigt minska sina CO2-utsläpp, oavsett hur man mäter, de senaste decennierna. Har då detta inneburit stora ekonomiska uppoffringar för Sverige och svenskarna? Av figur 20 framgår att den svenska inkomsten per capita utvecklats starkare än motsvarande i såväl Eurozonen som USA, under de senaste 25 åren. Visserligen har världen i genomsnitt haft en starkare välståndsutveckling under perioden. Det är dock helt naturligt med tanke på att fattigare länder – läs Kina, Indien, Östeuropa, etcetera - tenderar att växa snabbare än rika.

Figur 16 ger också en konkret illustration av de förödande välståndskonsekvenserna av djupa ekonomiska kriser: under 2020 föll global medelinkomst tillbaka till 2017 års nivå. Än värre gick det i Eurozonen, där medelinkomsten föll till strax över 2014 års nivå. Sverige klarades sig något bättre i absoluta tal men även här föll medelinkomsten under 2017 års nivå. Slutsatsen är tydlig: undvik ekonomiska kriser!

figur-19-20.png

Man måste alltså dra slutsatsen att Sveriges utveckling motsäger pessimisterna, svag de-coupling kan visst fungera: även om Sverige fortfarande släpper ut växthusgaser har det gått att förena en relativt god svensk välståndsutveckling med en rejäl rensning av CO2-utsläppen från svensk mark.

Frågan är vilka framgångsfaktorer som möjliggjort en svag svensk de-coupling? Den viktigaste faktorn är den svenska energimixen. Sverige har under många decennier haft ett stort inslag av vattenkraft och under de senaste decennierna också kärnkraft som huvudsakliga energikällor. Såväl hushållen som näringslivet har i mycket stor utsträckning upphört att använda fossil energi förutom för transporter. I andra delar av världen, och långt ifrån endast i tillväxtländerna, är kolkraft fortfarande en mycket betydande energikälla såväl för hushåll som för industrin.

Global de-coupling är fullt möjlig – en gång till!

Sverige är inte det enda landet som lyckats förena välståndsökning med kraftigt minskande årliga CO2-utsläpp. Ett annat exempel är Frankrike (se figurerna 15-17) som liksom Sverige i stor utsträckning har förlitat sig på icke-fossila energikällor, i det franska fallet handlar det om kärnkraft.

Förutom dessa konkreta exempel finns det empiriska studier som visar att global klimatneutralitet inte alls behöver innebära stora samhällsekonomiska kostnader men att omställningen kräver ett pris på de globala CO2-utsläppen.[1] Mycket tyder på att en relativt måttlig global CO2-skatt sannolikt skulle få betydande effekter på de globala CO2-utsläppen. Blir det dyrare att släppa ut CO2 minskar utsläppen, de fossilfria alternativ blir lönsamma och vi kan förvänta oss en snabb utveckling mot fossilfria teknologier.[2]

Globala problem kräver globala lösningar

Det finns alltså anledning till optimism, med hjälp av kloka politiska beslut på global nivå är det fullt möjligt att begränsa klimatförändringen utan enorma globala ekonomiska och sociala uppoffringar. För detta krävs med all sannolikhet åtgärder som en global CO2-skatt.

Vi får dock aldrig glömma att klimatförändringen är ett globalt fenomen som inte löses med nationell politik. Det avgörande är ju inte från vilket territorium utsläppsminskningarna sker utan att de samlade globala utsläppen minskar. Teknikföretagen har i tidigare analyser (se Teknikföretagens nyhetsbrev 4/11-21, 17/12-21 samt Di-debatt, 13/11-21), redovisat att Sverige kan skapa global klimatnytta genom att ge förutsättningar för svensk industri att expandera på bekostnad av smutsigare industri i andra länder. Skälet är att svensk industri gör ett betydligt mindre relativt klimatavtryck. Att ensidigt fokusera på att få ner CO2-utsläppen från svensk mark är således inte bara meningslöst utan de facto kontraproduktivt.

För att svensk industri ska kunna bidra, inte bara till fortsatt välståndsutveckling i Sverige utan även till att motverka klimatförändringarna, krävs dock att vi har vårt hus i ordning: de fossilfria energisystemen måste stärkas på både kort och lång sikt, tillståndsprocesserna måste förenklas och påskyndas och kompetensförsörjningen för industrin säkras. På så sätt kan svensk industris konkurrenskraft stärkas.

 

[1] Se exempelvis Mitigating Climate Change – Growth-and-Distribution-Friendly Strategies, World Economic Outlook, oktober 2020, IMF.

[2] Se exempelvis Hassler, et al, februari 2020, Institutet för Internationell Ekonomi, Stockholms Universitet.