Kontakta oss Kurser och seminarier Teknikföretagen i Almedalen 2022 Val 22 Webbshop In English

Just nu har teknikforetagen.se vissa driftstörningar efter en planerad uppdatering. Vi arbetar på att lösa detta inom kort.

Ekonomisk analys 17 dec 2021

Apokalypsen får vänta - Hur världens koldioxidbudget räckt till 2081 om svensk klimatprestanda rått globalt

Svensk CO2-effektivitet ligger inom en ram som hade köpt oss ytterligare 60 år att ställa om till förnybar energi, men våra klimatvinster äts upp av omvärldens kraftigt större CO2-utsläpp som kortat ned perioden till blott 10 år. För att svenska klimatåtgärder ska ha signifikant effekt krävs att resten av världen hinner ikapp Sveriges CO2-effektivitet.

Foto: Shutterstock
Foto: Shutterstock

Fortsatt svensk klimatnationalism riskerar att generera marginella minskningar av de kumulativa utsläppen samtidigt som den globala koldioxidbudgeten krymper allt snabbare. Detta innebär dock att så länge svensk effektivitet ligger ljusår före omvärlden kommer ökade svenska marknadsandelar inom CO2-intensiva verksamheter generera en positiv klimatnytta.

Varför konceptet om en CO2-budget är viktigt

Resonemanget kring klimatförändringen kan vara bitvis svår att greppa i relation till vem som bör göra vad och hur snabbt detta bör ske. Samtidigt är klimatfrågan i grund och botten enkel matematik. Varje gigaton CO2 ökar atmosfärens temperatur där storleken och takten i utsläppen avgör hur snabbt koncentrationen stiger. Utifrån detta är konceptet om en koldioxidbudget både pedagogiskt och illustrativt för att ge en bättre överblick över hur lång tid det tar innan koncentrationen av växthusgaser når kritiska gränsvärden med höjda temperaturer som följd. IPPC bedömer att världen kan släppa ut max 300 GtCO2 för att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader Celsius. Enligt International Energy Agency ligger de senaste årens utsläppsnivåer kring ca 31 gigaton vilket innebär att budgeten i nuvarande takt är bränd inom nio år.

every-tonne-of-co2-emissions.png

Enligt FN:s klimatpanel IPCC råder det ett närmast linjärt samband mellan utsläpp och temperaturhöjning med implikationen att varje ton CO2 räknas. Resonemanget kring en global CO2-budget innebär att de kumulativa utsläppen blir viktigare än de relativa då relativa utsläpp i renare länder endast ger marginella minskningar. Slutsatsen är att en global minskning av utsläpp i absoluta tal är avgörande för att mildra klimatförändringarna. Konceptet om en CO2-budget gör det också lättare att överblicka om vem som borde göra vad då varje land har sin andel av budgeten. Samtidigt utgår resonemanget kring relativa utsläpp att alla länder är lika goda kålsupare. 

Sveriges ekonomi är bland de mest CO2-snåla i världen

En förbisedd faktor i sammanhanget är att ländernas CO2-intensitet, dvs. utsläpp per BNP, skiljer sig åt. Detta innebär att vissa länder är extremt effektiva och har redan nått en nivå som är förenlig med 1,5-gradersmålet fram till 2050, medan andra släpper ut så mycket att klimatvinsterna från renare länder äts upp och går om intet. Att kartlägga ländernas CO2-intensitet är därmed viktigt för att veta hur snabbt varje land måste vidta åtgärder för att sänka utsläppen, samt var i världen man behöver växla upp omställningen.

hur-mycket-mer-co2-effektiv-ar-sverige-ekonomi.png

Svensk CO2-intensitet på global nivå hade gjort Parisavtalet obsolet

För att illustrera vilka effekter en mer klimatsmart global ekonomi hade haft på världens förmåga att hantera klimatförändringarna har Teknikföretagen beräknat hur CO2-intensiteten skiljer sig mellan ett urval av världens ekonomier. Detta har gjorts genom att dela landets utsläpp med dess BNP. Efter att ha beräknat intensiteten för ett givet land applicerar vi denna på andra länders BNP för att se hur mycket mer eller mindre CO2-utsläpp dess ekonomi hade genererat. Vårt dataset från Climate Watch har exkluderat markanvändningens årliga nettoupptag. Detta har dragit upp de globala utsläppen mer än IPCC:s och International Energy Agency:s beräkningar, men vi får på så sätt ett mer exakt mått på hur landets faktiska produktion påverkat utsläppen av växthusgaser där länder inte kan gömma sig bakom sina naturliga kolsänkor.

hur-hade-en-annan-co2-intensitet-paverakt-utslappen.png

Årliga globala utsläpp hade varit 85 procent lägre med svensk effektivitet

Resultaten är rätt slående där de årliga globala utsläppen hade varit 85 procent lägre om alla ekonomier haft samma CO2-intenstet som Sverige. En sådan reduktion hade uppfyllt ett av Parisavtalets delmål om att minska utsläppen med 55 procent innan 2030. Ett kanske mer realistiskt scenario hade varit om världen haft samma CO2-intensitet som EU, vars intensitet är ett genomsnitt av länder som Sverige, Frankrike, Polen och Grekland. Om världen nått EU:s genomsnittliga nivå för 2018 hade de globala utsläppen varit 59,5 procent lägre. Även detta hade vida överstigit de årliga reduktionerna som sker genom nuvarande nationella åtaganden enligt Parisavtalet.

Vi kan även notera att EU:s utsläpp hade varit 151 procent högre om unionen haft samma CO2-intensitet som resten av världen. För Sveriges del hade siffran varit sex gånger högre. I verkligheten hade ett sådant scenario uppnåtts om EU respektive Sverige hade förlagt produktionen utomlands. Vänder man på steken ser man att om världen använt europeisk eller svensk teknologi hade man istället sparat stora mängder kumulativa utsläpp. Beräkningarna visar att världen kan reducera utsläppen avsevärt med nuvarande best-practice. Samtidigt innebär ett skifte från kolkraft till gröna energikällor betydande investeringar som måste finansieras, särskilt för världens utvecklingsländer.

Minskad CO2-intensitet förlänger CO2-budgeten med 60 år

Analysen ovan kring konsekvenserna av annan global CO2-intensitet har viktiga implikationer för den globala CO2-budgeten. Om världen bränner mindre växthusgaser räcker budgeten längre. Frågan är dock hur många år längre budgeten hade räckt genom de alternativa, lägre globala utsläppen. Vi utgår i detta scenario från IPPC:s bedömning om en global CO2-budget på 300 gigaton och IEA:s data som pekar på årliga globala utsläpp i storleken 30 gigaton. Genom att sedan dela CO2-budgeten med den nya årliga förbrukningen får vi enkelt fram hur mycket längre CO2-budgeten hade räckt.

Hade världen haft samma CO2-intensitet som Sverige hade den globala budgeten varit förbrukad år 2081. Världen hade alltså köpt 60 år extra för omställning jämfört med nuvarande scenario där budgeten är bränd 2030. Hade världen hamnat på en mer realistisk EU-nivå hade jorden haft till 2043 att ställa om. Detta illustrerar hur Sverige redan ligger ljusår före resten av världen och att så länge de andra länderna inte kommer ikapp riskerar våra klimatvinster att omintetgöras.

effektiviteten-avgor-hur-snabbt-vi-branner-co2-budgeten--.png

Vilket år bränner vi den globala CO2-budgeten på 300 gigaton?

Hade världen istället siktat på 1,7-gradersmålet innebär det en budget på 550 gigaton CO2 där en svensk effektivitet på global nivå gjort att budgeten räckt till år 2132. Samma scenario fast med EU:s effektivitet för år 2018 hade inneburit att budgeten räckt till 2066. Dessa siffror påvisar hur klimatkrisen drivs av ett fåtal stora länder med mycket höga CO2-utsläpp och att världen inte befunnit sig i ett krisläge om alla länder haft EU:s genomsnittliga effektivitet som utgångspunkt. För Sveriges del kan vi konstatera att krisen befinner sig långt bort vid horisonten och att de åtgärder vi hittills genomfört hade räddat planeten om alla länder haft samma ambition. Detta leder till denna rapports sista avsnitt som belyser vad som bör göras och av vem.

Klimatnationalism ger marginell klimatnytta

Konsekvenserna för klimatet av olika global CO2-intensitet hade gett mer tid för omställning från fossila bränslen till ”grön” energi, har även viktiga implikationer för vilka länder som behöver accelerera sitt omställningsarbete. Resultaten visar att ökad global effektivitet skulle ge jorden värdefull tid för omställningen, men också att effektiva länders klimatvinster bokstavligen äts upp av de länder som drar fötterna efter sig i klimatarbetet. Att försöka kompensera detta genom att skruva upp effektiviteten hos de små länderna samtidigt som de stora klimatbovarna ges fri lejd kommer således endast generera marginella effekter på klimatet till stora samhällsekonomiska kostnader. Jämför man med en faktisk budgetsituation har vi ett par individer som är sparsamma, medan några slösar och urholkar den gemensamma budgeten. Att sanera budgeten genom att förmå de mest sparsamma att spara ännu mer, medan de slösaktiga fortsätter öka sina utgifter kan de flesta inse är en dålig idé.

Dagens situation där över 70 procent av CO2-utsläppen inte ens är prissatta innebär att stora länder som så som Indien och Kina, fortsätter öka sina utsläpp. Detta försöker Sverige kompensera för genom att minska våra utsläpp som är att likna vid en droppe i havet. Att spara 5 megaton CO2 samtidigt som grannen bränner 500 megaton kommer inte rädda budgeten. Detta leder till en situation där vi silar mygg och sväljer kameler och där matematiken om att minska de kumulativa utsläppen helt enkelt inte går ihop.

En fyrfältare som illustrerar samspelet mellan kvantitet och effektivitet kan bidra till att öka förståelsen för var insatser har störst effekt på de kumulativa utsläppen. Utifrån detta kan man även se hur relativa utsläppsminskningar i de länder som redan har lägst kumulativa utsläpp endast generar marginell nytta. För att dessa länder ska bli mer effektiva krävs ny teknologi vilket illustrerar vikten av att bibehålla tekniskt kunnande och innovationsförmåga inom dessa länder som sedan kan erbjuda mer effektiva lösningar till billigare priser. Detta är särskilt viktigt om vi vill att världens utvecklingsländer ska lyckas med klimatomställningen.

co2-kvantitet.png

Åtgärder för länder i det röda fältet har störst klimatnytta

När det kommer till svensk klimatnationalism har det blivit allt mer uppenbart hur sänkta utsläpp i Sverige i nuvarande situation där omvärlden ökar sina, leder till negativ klimatnytta. Slutsatsen är att resten av världen måste komma ikapp innan svenska åtgärder ger faktisk effekt på de kumulativa utsläppen. Detta innebär att så länge som svensk effektivitet ligger ljusår före omvärlden, kommer ökade svenska marknadsandelar inom CO2-intensiva verksamheter generera en positiv klimatnytta. Vill vi minska de kumulativa utsläppen behövs tuffare åtgärder i de länder som har störst utsläpp i absoluta tal och som, givet deras ineffektivitet, dessutom bränner CO2 -budgeten onödigt snabbt.

En ny målsättning bortom svensk klimatnationalism?

Utifrån vår genomgång ovan kan vi dra slutsatsen att Sverige har bättre förutsättningar att finansiera en klimatomställning som inte bör förspillas. Ett svenskt klimatmål om att minska de globala utsläppen med 2 gigaton per år hade lett till ett ökat fokus på åtgärder såsom effektiviseringar och teknikskiften i de länder som har de absolut högsta kumulativa utsläppen och den mest ineffektiva tekniken. En sådan målsättning hade dessutom genererat över trettio gånger högre utsläppsminskningar jämfört med om man från Sveriges sida endast fokuserat på relativa utsläppsminskningar i Sverige. För att nå verklig klimatnytta hade Sverige således behövt formulera mål i termer av kumulativa utsläpp och skifta fokuset från dagens klimatnationalism som stirrar sig blind på relativa utsläppsminskningar i en inhemsk kontext.

 

Läs också

Mer på Teknikföretagen /Växande svensk industri bra för klimatet/

Växande svensk industri bra för klimatet