Replik i Dagens industri 12 september 2023
I en debattartikel i DI den 9 september försöker professor Lennart Erixon slå hål på Industriavtalet, genom ekonomisk analys. Hans poäng är att allt hade gått lika väl i svensk ekonomi även om Industriavtalet inte hade funnits.
Låt oss först slå fast att Industriavtalet har tjänat landet väl. Genom kollektivavtal skapar industrins företrädare tillsammans med sina motparter ramar för arbetsmarknad och lönebildning i hela landet. Det är en unik överenskommelse mellan arbetsgivare och fack omfattande både förhandling och samverkan, som syftar till att främja industrins internationella konkurrenskraft.
Industriavtalet skapades som ett svar på en mycket turbulent utveckling under 1970- och 80-talen. Stabiliteten är viktig. Ett mått på den är exempelvis Medlingsinstitutets årliga statistik över totalt antal förlorade arbetsdagar på grund av konflikt. Här kommer Sverige ut mycket lågt vid en jämförelse med våra nordiska grannländer.
Artikelförfattaren kommenterar dock inte detta. I stället för det mätbara så serveras ett kontrafaktiskt resonemang, att allt hade blivit minst lika bra utan Industriavtalet, tyvärr baserat på en rad faktafel.
Möjligen går det att beteckna den höga nominella löneökningstakten under 1970- och 1980-talen som ett internationellt fenomen som författaren skriver. Men man måste nog poängtera att svenska nominella löner fullkomligt skenade 1970 – 1990 relativt det viktigaste konkurrenslandet Tyskland för att ge en någorlunda rimlig beskrivning. I Tyskland ökade lönerna inom industrin med 200 procent under den perioden, i Sverige var ökningen 500 procent. Den här utvecklingen hade redan gått väldigt långt när väl devalveringen av kronan kom 1982. Den var ingen trigger till utvecklingen.
Ett annat faktum som artikelförfattaren skulle ha kunnat titta på är hur svenska årliga lönekostnadsökningar under decennierna innan Industriavtalet i genomsnitt var 3 procentenheter över de tyska. Under perioden med Industriavtalet har de båda länderna mer eller mindre gått i takt.
Svensk produktivitetsutveckling har också blivit helt felaktigt beskriven i den så kallade utvärderingen av tiden med industriavtalet. Sanningen är att svensk produktivitet under 2010-talet och framåt varit bland de starkaste bland jämförbara industriländer. Det här är ju en av anledningarna till den relativt goda reallöneutveckling som rått under den här perioden, vilket författaren missar.
Både mätt i BNP per timme respektive tillverkningsindustrins produktivitet visar Sverige en mycket stark utveckling jämfört med Tyskland och de flesta konkurrentländerna. På samma sätt toppar Sverige BNP-ligan.
Vår poäng är att kontrafaktiska funderingar, likt ”om jag inte gått på sjukgymnastik efter diskbråcket så hade det blivit bra i alla fall…”, är helt okay och bra för fantasin. Men ska man analysera den ekonomiska utvecklingen så ska man utgå från fakta.
