Kontakta oss Kurser och seminarier Webbshop In English
Ekonomisk analys 02 sep 2022

Sverige: reallönerna har under lång tid ökat mer än väntat

Just nu är det starkt fokus på urholkade reallöner i spåren av det senaste årets kraftiga inflationsuppgång. Som en konsekvens har frågan om inflationskompensation rests från en del håll. Industriekonomerna har tidigare argumenterat för att detta synsätt, av flera skäl inte är rimligt.

Se Industriekonomernas nyhetsbrev 19/8-2022: Inga argument talar för inflationskompensation (teknikforetagen.se)

Som Industriekonomerna argumenterat för har de fackliga kraven i en följd av avtalsförhandlingar, utgått ifrån att Riksbankens inflationsmål på två procent kommer att realiseras under avtalsperioden. Eftersom inflationen under lång tid kraftigt understeg inflationsmålet blev reallönerna ex post ”för höga”: arbetstagarna fick systematiskt betydligt högre reallöneökningar än vad man räknat med ex ante.

Detta illustreras i bilderna nedan. I den vänstra bilden återges dels lönerna i tillverkningsindustrin och dels för hela ekonomin sedan 2011. Dessutom visas utfallet för konsumentprisindex (KPI) samt den bana som KPI hypotetiskt följt om inflationen hela tiden varit två procent. Det högra bilden nedan visar i sin tur dels hur reallönerna de facto utvecklats sedan 2011, dels hur reallönerna hypotetiskt hade utvecklats om inflationen hela tiden varit två procent.

veriges-lontagare.png

Som framgår av bilden ovan till höger hade reallönerna som mest stigit 12 procentenheter ”för mycket” i början av 2021 innan inflationen började ta fart. Ännu i juni 2022 ligger banan för reallönerna drygt fyra procentenheter över den hypotetiska bana där inflationen hela tiden varit två procent. Slutsatsen är att trots den kraftigaste och mest oväntade inflationsspiken på minst 30 år har löntagarna fortfarande kvar ett ”reallöneöverskott”. I detta sammanhang är det viktigt att påminna sig att inflationen även innan 2011 hamnade under målet på två procent. Mellan 1997, då industriavtalet kom på plats, och fram till slutet av 2010 ökade inflationen mätt med KPI med i genomsnitt 1,2 procent.

Att inflationen nu har ökat under senaste året innebär inte att det överskott som har genererats under dessa år har försvunnit. De snabbt stigande reallönerna har medfört att löntagarna har kunnat öka sin konsumtion dessa år och/eller så har de ökat sitt sparande. Denna konsumtion eller sparande har inte försvunnit bara för att inflationen nu har ökat. Prat om att vi har blivit fattigare kan i detta avseende vara vilseledande.   

Högre reallöner trots inflationschock

Vad kan vi då förvänta oss framöver? Inflationsutvecklingen är naturligtvis i högsta grad osäker men det mesta tyder på en rejäl avmattning under slutet av 2022 och 2023. I den vänstra bilden ovan har vi antagit ett inflationsförlopp som ligger relativt nära en konsensusbana: inflationen hoppar runt kring nuvarande nivåer under några månader för att sedan vika ner och närma sig målet i slutet av 2023. Det betyder att KPI följer den skuggade röda kurvan i figuren. Antar vi som räkneexempel, att lönerna konstant ökar 2,5 procent i årstakt kommer de att följa den skuggade blå respektive orange kurvan i figuren.

Den högra bilden ovan visar de banor för reallönerna som följer. Som synes kommer ”reallöneöverskottet” inledningsvis att krympa ytterligare i takt med att inflationen är fortsatt hög men aldrig försvinna helt under dessa antaganden. I slutet av nästa år, när inflationen når målet, börjar ”överskottet” återigen att växa. Detta betyder således att industriavtalet genererat överskott till löntagarna, i förhållande till inflationsmålet som utgångspunkt, under 13 års tid trots den kraftigaste inflationschocken sedan tidigt 1990-tal.

Högre nominell löneökningstakt är inte detsamma som högre reallöner

Som nämns ovan har löntagarnas organisationer i sina krav i avtalsrörelserna, officiellt utgått ifrån att inflationsmålet kommer att uppnås. Någon skulle kunna argumentera för att den fackliga sidan ”innerst inne” insett att inflationen skulle bli lägre än målet. Och att om de verkligen trott att inflationen de facto skulle uppgå till två, skulle de ha lyckats förhandla upp löneökningarna. Mot detta talar det faktum att de kostnadsökningar som vi haft sedan 2011 har medfört att vår konkurrenskraft har försämrats mot euroområdet mätt i nationell valuta (se diagram nedan till vänster). Våra enhetsarbetskostnader har alltså ökat mer än i euroområdet, vilket medfört att de relativa enhetsarbetskostnaderna stigit. Under denna period försvagades dock kronan, vilket gjort att konkurrenskraften har hållits uppe (se nedan till höger).

Konkurrenskraft.png

Om lönerna hade stigit ännu snabbare i Sverige hade det sannolikt bidragit till en högre inflation, Riksbanken hade inte motverkat detta då inflationen var lägre än målet. Om kronan hade försvagats mer i ett sådant scenario, vilket dock inte är säkert, hade det också drivit upp inflationen. Det är alltså inte självklart att större upprevideringar i lönerna hade medfört högre reallöner. Från tidigare vet vi också att högre löneökningstakter inte nödvändigtvis ger högre reallöner. Utvecklingen av reallönerna innan och efter industriavtalets tillkomst talar i stället sitt tydliga språk – reallönerna ökade med i genomsnitt 1,8 procent mellan1997 och 2021, och med i genomsnitt 0,5 procent mellan 1980 och 1997.

 

[1] För att citera Medlingsinstitutet ”Inflationen åt upp de höga avtalade löneökningarna under 1970- och 1980-talen. Sedan mitten av 1990-talet har den svenska lönebildningsmodellen givit en lång rad av år med reallöneökningar.”[2]

 

[1] Märket och Industriavtalet - Ekonomifakta avser hela ekonomin.

[2] "Märket" och Industriavtalet - Medlingsinstitutet (mi.se)

 

Kontakta Industriekonomernas chefekonomer