Kontakta oss Kurser och seminarier Pressrum In English
Ekonomisk analys 29 jan 2021

Post-Corona-politiken förstärker Den Nya Normalen

Som Teknikföretagen länge poängterat har den underliggande tillväxtkraften i världsekonomin, liksom i flertalet ekonomier inklusive Sverige, bromsat rejält under senare decennier. Exempelvis har global potentiell BNP-tillväxt fallit från tre till två procent sedan år 2012, ett fall med 50 procent.

I ett längre perspektiv har mogna industriländer som Japan, Sverige, Tyskland och USA fått vidkännas än mer dramatiska ras i tillväxtpotentialen (se bilden nedan till vänster). Teknikföretagens bedömning är att man knappt ska förvänta sig någon tillväxt över tid i Japan och Tyskland. För Sverige och USA får vi vara glada för cirka 1,5 procent trendtillväxt. Denna lägre tillväxttrend brukar vi benämna Den Nya Normalen.

Även om kinesisk potentiell tillväxt fortfarande är betydligt starkare än i utvecklade industriländer har det kinesiska raset varit än mer dramatiskt det senaste decenniet: på tio år har tillväxtpotentialen fallit från tio till drygt sex procent. Förmodligen överskattar dessutom Teknikföretagens metod Kinas potential, det tar tid innan metoden ”fångar upp” snabba underliggande förändringar.

nya-normalen.png

I grund och botten speglar den vikande tillväxttrenden att produktivitetstillväxten stadigt avtagit. Det står alltmer klart att tillväxten i arbetsproduktiviteten (förädlingsvärde per arbetad timme) kulminerade något år innan finanskrisen 2008-2009. Produktiviteten föll dramatiskt under den efterföljande recessionen för att sedan växla ner till en betydligt svagare trend under återhämtningen jämfört med åren innan krisen (se bilden ovan till höger).

Krispolitik och statskapitalism tynger tillväxten framöver

Estimaten på potentiell tillväxt baseras på sambandet mellan BNP-tillväxt och utvecklingen på arbetsmarknaden. Studerar vi bilderna ovan framgår att Coronakrisen har skapat kraftiga kast i produktivitet och potentiell tillväxt i vissa ekonomier, fluktuationer som främst är av statistisk snarare än ekonomisk art. Skälet är att många länder vidtog drastiska åtgärder för att förhindra en kraftig uppgång i arbetslösheten och ras i sysselsättningen i spåren av förra vårens BNP-kollaps. På så sätt ”maskerade” åtgärderna svagheten på arbetsmarknaderna vilket dyker upp som statistiskt betingade, kraftiga fall i potentiell BNP-tillväxt. Vi måste därför vänta några kvartal och avvakta en eventuell avveckling av krisåtgärderna innan vi kan lita på våra estimat igen.

På sikt är dock risken överhängande att förändringar i den ekonomiska politiken i krisens spår får negativa effekter på tillväxtpotentialen och förstärker Den Nya Normalen. Visserligen har det varit motiverat att initiera omfattande krisåtgärder i form av företagsstöd och fortsatt extremt expansiv penningpolitik, i syfte att undvika en ännu värre konjunkturkatastrof. Ju längre dessa extraordinära åtgärder bibehålls desto större är emellertid risken för att de bidrar till ytterligare försvagad produktivitet. När i grunden olönsamma verksamheter hålls under armarna riskerar det att bromsa strukturomvandlingen genom att tränga undan andra, mer produktiva verksamheter och företag; så kallad ”zombifiering”. Här har vi fångat upp oroande signaler på sistone när EU-kommissionen exempelvis föreslår att EU-länder ska konvertera statliga lån och garantier till krisande företag till bidrag, i praktiken en allmän skuldavskrivning. Visserligen kan det vara motiverat med skuldavskrivning i vissa särskilt ömmande fall men en allmän eller utbredd skuldavskrivning skulle innebära stora risker.

Än mer oroande är de tendenser till ökad protektionism, ekonomisk nationalism och statskapitalism som blivit allt tydligare på sistone inte minst inom EU. Det finns inte mycket som talar för att uppmjukad konkurrenslagstiftning, strävan efter autonomi inom ”strukturellt väsentliga sektorer”, av politiker styrda finansiella strömmar till utpekade framtida tillväxtområden, etcetera, kommer att bidra till en starkare produktivitetsutveckling och ökat välstånd, i EU eller på andra håll i världen.

Ökade statliga interventioner ingen garanti för ökad effektivitet

Historien innehåller ett flertal exempel på ekonomiska och politiska kriser som lett till ökad centralisering av beslutsfattande och i extremfallet rop på att ”en stark man” måste träda in och stabilisera samhället. Vi kan se tydliga tecken på det förstnämnda även i spåren av Coronakrisen, med argument om att staten måste ta över funktioner där andra – marknaden, lokala och regionala instanser, etcetera – påstås ha misslyckats.

Visserligen kan alltför decentraliserat beslutsfattande och oklara befogenheter mellan olika nivåer bidra till ineffektiv krishantering, det har vi sett exempel på under den rådande krisen. Det är dock långt ifrån självklart att ökade statliga interventioner och ansvar i allmänhet leder till ökad effektivitet. Det är exempelvis anmärkningsvärt hur snabbt delar av näringslivet ställde om under våren 2020 från ordinarie verksamhet till produktion av skyddsutrustning, etcetera. Ett annat exempel är läkemedelsindustrin som gjort en fantastisk prestation och tagit fram verksamma vaccin mot Covid-19 på mindre än ett år, en process som normalt tar ett decennium eller mer. Även stat och myndigheter var snabba under våren 2020 med att införa en hel del stödåtgärder men man visade även prov på betydande senfärdighet.

Sammanfattningsvis är det av största vikt att Coronakrisen inte resulterar i en ny era med ökande inslag av statlig styrning av ekonomin. De senaste decennierna kännetecknades av snabb globalisering och stora framsteg världen över i form av ökat ekonomiskt välstånd, minskad fattigdom, förbättrad hälsa, ökande utbildningsnivå, etcetera. Ökad statlig styrning av ekonomin, nationalism och protektionism riskerar att inte bara att förstärka Den Nya Normalen utan stoppa upp eller reversera hela den positiva utvecklingen.