Efter den djupa nedgången i BNP i början av Coronakrisen kommer det ta lång tid för många länder att komma tillbaka till den produktionsnivå som hade varit fallet om krisen inte hade inträffat. Frågan är hur lång tid det kommer att ta för ekonomier att återställa produktionsresurser som gått förlorade under krisen. Erfarenheter från tidigare kriser har visat att det kan ta lång tid att bygga upp ny kapacitet i form av både arbetskraft och andra produktionsresurser, såväl som att lyckas höja produktionen per arbetad timme, dvs. höja produktivitetstillväxten.
OECD:s nya estimat visar att den potentiella tillväxten globalt kan ha minskat med så mycket som över 0,5 procentenheter per år till följd av Coronakrisen, se diagram nedan. Det visar storleken på OECD:s nedrevidering i procentenheter i länders potentiella årliga tillväxttakt 2019-2022 jämfört med den tidigare uppskattningen i november 2019.[1]
Även om de nya skattningarna är osäkra efter så kort tid efter den djupa nedgången i BNP förra året, tyder OECD:s beräkningar på att flertalet länder tagit stryk av krisen. Nedstängningar och restriktioner under pandemin har dragit ned den möjliga produktionstakten i många länder. Då de ”öppnar upp” och återgår till det mer normala kan produktionen åter öka mer än under krisen, men viss produktion och arbetskraft har slagits ut under krisen och det kommer ta tid att ersätta det som gått förlorat i produktionskapacitet.
OECD har ändå tagit hänsyn till att staten gått in med stödåtgärder i många länder för att motverka utslagning av arbetskraft och företag. Med andra ord, för att så långt som möjligt upprätthålla potentiell tillväxt. OECD:s beräkningar tar ändå hänsyn till att krisen kan ha resulterat i lägre utbud av produktionsfaktorer till följd av lägre fasta investeringar, svagare ökning av sysselsättningen, ökad långtidsarbetslöshet och att man under krisen förlorat kvalificerad arbetskraft, med mera. OECD nämner även att företag kan ha anpassat sina produktionskedjor och ”flyttat” produktion, vilket också kan ha påverkat länders potentiella tillväxt.
Om den lägre potentiella tillväxten håller i sig, och det inte kommer åtgärder som kan höja den, kommer global BNP vara 3 procent lägre 2025 jämfört med den prognos som OECD gjorde för global BNP på fem års sikt innan krisen. Särskilt kommer den potentiella tillväxten förbli betydligt lägre, drygt 0,4 procentenheter per år, än innan krisen i stora tillväxtekonomier, enligt OECD. För de största länderna inom ”Emerging markets”, som Kina och Brasilien, beräknas tappet bli mindre till följd av krisen, omkring 0,2 procentenheter per år.
I mogna, ”utvecklade” ekonomier, kan den årliga potentiella tillväxten ha sänkts med 0,3 procentenheter. Bland de största, utvecklade ekonomierna beräknas tappet av potentiell tillväxt bli relativt mindre, som i Japan, Kanada och USA. De största ekonomierna inom Euroområdet beräknas ha tappat motsvarande cirka 0,3 procentenheter per år i potentiell tillväxt. Storbritannien sticker ut med en betydligt större förlust, cirka 0,5 procentenheter (se diagram ovan). Där ingår även effekter av Brexit, enligt OECD.
För en mer utförlig beskrivning av OECD:s revidering av potentiell tillväxt, se OECD:s Economic Outlook, 31 maj 2021.
Enligt vår egen bedömning finns det mycket lite som talar för att världsekonomin kommer växla in på ett snabbare tillväxtbana under de närmaste åren. Vi räknar med att ekonomin i stället gradvis kommer tappa momentum. Teknikföretagen har under lång tid analyserat de senaste 15 årens tydligt försvagade globala tillväxttrend, som vi menar kan väntas fortsätta efter den kortsiktiga rekylen för BNP-tillväxten i år. Det mesta talar för att Coronakrisen och dess efterspel kommer att ytterligare försvaga en redan snabbt avtagande global tillväxtpotential, vilket vi tog upp redan i vår majprognos förra året.
Vi nämnder bland annat att krishanteringen i sig, som i stora delar varit nödvändig för att undvika ett totalt haveri för världsekonomin, kan ha skadat tillväxtpotentialen. Studier från OECD och BIS (se Teknikföretagen 20200827) visar tydligt hur zombifieringen i många länder har ökat kraftigt som en konsekvens av de senaste decenniernas lågräntepolitik. Coronakrisen kommer förmodligen att förlänga denna period med ytterligare flera år och därmed förstärka Den Nya Normalen med lägre potentiell tillväxt. Det finns dessutom en uppenbar risk att andra typer av omfattande statliga stödåtgärder, om de inte avvecklas i tid, ytterligare sänker omvandlingstryck och produktivitetstillväxt.
En annan möjlig konsekvens av Coronakrisen är att företagen, i ett försök att minska sårbarheten, förstärker det senaste decenniets tendens till förkortade globala leverantörskedjor. Sker detta som en konsekvens av försäkringstänkande lär det sannolikt bidra till minskat utnyttjande av global arbetsdelning och komparativa fördelar och därmed sämre produktivitetsutveckling.
Lägg till detta ökade risker för omfattande statliga interventioner i krisens spår, inte minst på EU-nivå men även på andra håll, och det är lätt att måla upp en negativ bild för tillväxtpotentialen framöver. Vi har utgått ifrån att global potentiell tillväxt är 2,3 procent, men riskerna är definitivt att den faller ytterligare under de kommande åren. Lägre tillväxtpotential är samtidigt ingen naturlag. Det går alldeles utmärkt för ett land att med rätt politik för effektiv resursallokering, fungerande utbildningssystem, konkurrenskraftiga skatter, nyföretagande, internationell handel och teknisk utveckling med mera att lyfta sin tillväxtpotential.
[1] Potentiell tillväxt för världen totalt baseras på beräkningar för länder som står för omkring 85 procent av global BNP. Tillväxtekonomiernas potentiella tillväxt är beräknad utifrån 16 ”Emerging market” ekonomier.
