När världens ledare samlas i Davos är en av de stora frågeställningarna hur den globala ekonomin kan undvika att falla alltför djupt in i den lågkonjunktur vi nu är på väg in i. Diskussionen i Europa domineras samtidigt av hur EU ska svara på USA:s omstridda subventionspaket Inflation Reduction Act, som premierar den inhemska industrin och därmed utmanar vedertagna spelregler för den internationella handeln. Det vore ett misstag av EU att följa i USA:s fotspår.
Det amerikanska subventionspaketet utmålas som ett existentiellt hot mot industriell produktion i Europa. Den franska EU-kommissionären för EU:s inre marknad, Thierry Breton, varnar för en avindustrialisering i Europa som följd. Han har, liksom Frankrikes president och Tysklands förbundskansler, föreslagit att EU ska svara med liknande åtgärder. Sedan Storbritannien – en nära allierad till Sverige i försvaret av marknadsliberala värderingar inom EU – lämnade unionen har vi fått lära oss den hårda vägen att när Frankrike och Tyskland krokar arm bakom en gemensam agenda går frågor ofta snabbt från ”om” till ”hur”.
I början av februari väntas EU-kommissionen presentera en strategi för stärkt konkurrenskraft och produktivitet i Europa som svar på initiativet från USA. I Frankrikes inspel, rubricerat Made in Europe, framgår bland annat att de vill begränsa Europas beroenden genom att sätta produktionsmål för känsliga sektorer, lätta upp EU:s statsstödsregler och etablera ett nytt finansierings verktyg (”Suveränitetsfond”) för investeringar i strategiska projekt. Att döma av Ursula von der Leyens tal i Davos i veckan kan vi vänta oss liknande element i EU-kommissionens förslag.
Med en tilltagande global konkurrenssituation och mindre tillit till världshandeln har EU inlett ett arbete med att begränsa beroendet av omvärlden, i synnerhet vad gäller strategiska teknologier för omställningen. I praktiken har det inneburit en kraftigt ökad statlig inblandning i den europeiska ekonomin och en politisk vilja att kontrollera industrins leverantörskedjor, vilket inte gynnar ett innovativt och handelsberoende land som Sverige. Fokus har alltmer förflyttats från att skapa gynnsamma förutsättningar för en innovativ och långsiktigt konkurrenskraftig industri i Europa, till riktade stödåtgärder för att stärka den inhemska produktionskapaciteten inom politiskt utvalda sektorer och teknologier.
Hotet om att Inflation Reduction Act ska skapa en dragkraft för företag att förlägga vissa typer av investeringar i USA är reellt, i synnerhet i kombination med de högre energipriserna i EU jämfört med USA. Samtidigt finns det ett behov av att nyansera bilden. Utspritt över det amerikanska initiativets livslängd understiger de förväntade stödåtgärderna nämligen de statliga stöd som delas ut inom EU. Den väsentliga skillnaden är i huvudsak kraven på lokal produktion och inhemskt innehåll. Men att ta till liknande åtgärder för produktion inom EU skulle endast ytterligare begränsa den europeiska industrins möjlighet att importera insatsmaterial och komponenter för produktion i Europa till konkurrenskraftiga priser. Det riskerar därmed bli kontraproduktivt för att stärka förutsättningarna för industrin i Europa.
En politiskt driven regionalisering som följd av statliga subventioner för att stärka den inhemska produktionskapaciteten gynnar ingen, men det vore särskilt skadligt för just Europa. Enligt EU-kommissionen själva kommer uppskattningsvis 85 procent av den globala tillväxten ske utanför EU redan 2024. Lägg därtill att andelen insatsvaror utgör 60 procent av allt som importeras till EU. Tillgången till globala marknader är därmed helt avgörande för den europeiska industrin, samt medlemsländernas välstånd och välfärd.
Med tanke på den osäkerhet som råder i vår omvärld är ambitionen att minska ensidiga beroenden av otillförlitliga aktörer givetvis legitim. Men att stärka den inhemska produktionskapaciteten genom diverse politiskt identifierade strategiska projekt är inte ändamålsenligt. Att därtill etablera produktionsmål är ett inslag av ett annat ekonomiskt system, som utmanar grundläggande marknadsliberala principer. Principer värda att försvara.
Teknikföretagen har vid upprepade tillfällen varnat för att en ökad statlig inblandning i den europeiska ekonomin kan leda till en snedvridning av konkurrensen på den inre marknaden, som särskilt missgynnar innovativa företag från länder som Sverige med mindre möjlighet och benägenhet att subventionera den inhemska industrin. Det kan även skapa undanträngningseffekter som förflyttar resurser från områden där europeiska företag är konkurrenskraftiga till områden där vi inte åtnjuter komparativa fördelar. Därmed kan det leda till en mindre dynamisk europeisk ekonomi.
En politik som går ut på att begränsa EU:s ensidiga beroenden av otillförlitliga aktörer bör fokusera på att möjliggöra för den europeiska industrin att nyttja en så bred bas av underleverantörer som möjligt, både inom och utom EU:s gränser. På så sätt kan företagen göra sin egen riskbedömning och anpassa leverantörskedjorna efter störningar i världshandeln. Parallellt bör EU lägga mer energi att bygga vidare på våra styrkor, framför ett nu relativt enkelsidigt fokus på att ersätta import med inhemsk produktion. Genom att stärka kapaciteter skapas även omvända beroenden som begränsar risken att utsättas för ekonomisk utpressning.
Det är förståeligt att politiker vill visa handlingskraft i tider av osäkerhet. Men det är inte politikens roll att skapa tillväxt, utan snarare att undanröja hinder för företag att växa. Teknikföretagen vill därför se ett förnyat fokus på konkurrens och öppen handel som drivkraft för en innovativ och långsiktigt konkurrenskraftig industri i Europa.
Konkurrenskraftiga företag, innovation och teknikutveckling är avgörande för att nå EU:s högt satta politiska målsättningar om grön och digital omställning, samt stärkt motståndskraft mot störningar i världshandeln. Det är även avgörande för Europas välstånd och välfärd och måste nu vara ledstjärnan i EU:s konkurrenskraftsagenda.
