Ökad handel nyckel till stärkt försörjningstrygghet – inte självförsörjning
EU och USA har blivit alltmer inåtblickande. En aktiv industripolitik för att premiera den inhemska industrin på båda sidorna av Atlanten fragmenterar handeln och underminerar gemensamma, strategiska intressen. Låt inte kapplöpningen för att kontrollera utvecklingen av framtidens teknologier bli en kapplöpning mot botten. Tillvarata styrkan i den transatlantiska handeln.
Idag äger Trade and Technology Council mellan EU och USA rum i Sverige. Med fortsatt olösta handelskonflikter och en växande tendens från båda parter att agera i egen sak kunde mötet med samarbetsforumet knappast komma mer lägligt. Sverige måste vara drivande för ett EU som värnar den transatlantiska länken.
Just nu sker en global kapplöpning om att kontrollera utvecklingen av framtidens teknologier. I en tid av tilltagande global konkurrens och geopolitisk osäkerhet bedriver både EU och USA en alltmer aktiv industripolitik för att säkra försörjningstryggheten och stärka den inhemska produktionskapaciteten. En innovativ och konkurrenskraftig industri är avgörande för att säkra försvars- och säkerhetspolitiska intressen, men även för att vara ledande i den gröna och digitala omställningen. Det ligger i bådas intresse att bemöta dessa gemensamma utmaningar tillsammans, inte själva.
EU-kommissionen under Ursula von der Leyen har sedan i mars 2020 lagt fram ett flertal strategier med målet att EU ska uppnå en ökad strategisk autonomi från omvärlden. I praktiken har det inneburit en politik som alltmer går ut på att ersätta importberoenden med inhemsk produktion genom statliga stöd till utvalda sektorer och teknologier. Detta har förstärkts av pandemin, Rysslands invasion av Ukraina och senast USA:s Inflation Reduction Act. Det amerikanska initiativet, som möjliggör omfattande stödåtgärder för produktion i USA och underleverantörer med lokalt innehåll, har mötts av starka reaktioner från flera europeiska ledare. Trots att befintliga stöd i EU beräknas överstiga de som USA:s initiativ uppskattas leda till lät EU:s svar med ytterligare lättnader i statsstödsregelverket inte vänta.
Utvecklingen är ytterst olycklig. Inte bara att EU och USA tävlar om att erbjuda högst företagsstöd med skattebetalarnas pengar, utan att det även sker mellan länder inom EU. Det riskerar på sikt skapa splittringar inom unionen baserat på vilja och möjlighet hos medlemsstater att subventionera den inhemska industrin, konträrt med den inre marknadens tilltänkta funktionssätt. Utöver en snedvridning av konkurrensen kan statliga stöd för att ersätta importer med inhemsk produktion leda till en politiskt driven regionalisering som begränsar fördelarna med internationell handel, som exempelvis specialisering, resurseffektivisering och stordriftsfördelar. Det gäller i synnerhet i kombination med krav på lokalt innehåll som diskriminerar utländska företag.
Målsättningarna i EU:s och USA:s strategier är slående lika. Med stora satsningar på båda sidorna av Atlanten bör en minimiambition vara att försöka hitta synergieffekter genom öppenhet mellan de respektive strategiska initiativen, samt underlätta samverkan i forskning- och utvecklingsprojekt. Det gäller även insatser för att forma spelreglerna för den internationella handeln och få bukt på marknadsinterventioner i tredjeland som snedvrider konkurrensen på global nivå.
Parallellt krävs ett förnyat fokus på att riva hinder i den transatlantiska handeln. Som följd av särskiljande krav i de tekniska regelverken behöver företag idag ta fram marknadsspecifika lösningar på flera områden. Separata förfaranden för bedömning av överensstämmelse med produktregler leder till onödiga, dubbla kostnader för företag. Sammantaget beräknas anpassningskostnaden för en maskin tillverkad av ett europeiskt företag framtagen för den amerikanska marknaden uppgå till mellan 5 och 18 procent. Givet att USA är EU:s största handelspartner och handeln mellan EU och USA står för en tredjedel av världshandeln finns det en oerhörd potential i att arbeta tillsammans och riva befintliga hinder.
EU:s ambition att minska ensidiga beroenden av otillförlitliga aktörer är givetvis legitim, vilket inte minst exemplifierats av Rysslands invasion av Ukraina. Men en process för att minska strategiska beroenden måste fokusera på att underlätta för industrin att nyttja en så bred bas av underleverantörer som möjligt, vilket möjliggör för företagen att sprida risk och anpassa leverantörskedjorna efter störningar i världshandeln. Det kräver en politik som förbättrar förutsättningarna för industriell produktion i Europa, genom stärkta ramvillkor inom EU och ökat tillträde till globala marknader – däribland den amerikanska. Det underlättar för företagen att planera leverantörskedjorna på det sätt som är mest fördelaktigt både ekonomisk och ur ett försörjningstrygghetsperspektiv.
Att statliga stöd stärker långsiktig konkurrenskraft och produktivitetsutveckling är en felaktig slutsats. Låt inte kapplöpningen för att kontrollera utvecklingen av framtidens teknologier bli en kapplöpning mot botten. Tillvarata styrkan i den transatlantiska handeln.
