Kontakta oss Kurser och seminarier Webbshop In English
Ekonomisk analys 14 jan 2022

Grundvalarna för svensk lönebildning

Trots att vi bara befinner oss ungefär vid halvtid för avtalsperioden ägnar sig flera intressenter på svensk arbetsmarknad åt en hel del fotarbete och positionering. Aktiviteten lär tillta ordentlig under kommande månader i takt med att nästa avtalsrörelse närmar sig.

Det är därför väsentligt att påminna om en del av grundvalarna för lönebildningen på den svenska arbetsmarknaden. Industriavtalet stipulerar att förutsättningarna för den internationellt konkurrensutsatta industrin ska fungera som ankare i avtalsförhandlingarna. I korthet ska dessa resultera i villkor som förbättrar svensk industris internationella konkurrenskraft. I och med att parterna inom industrin enats om ett avtal, förväntas övriga aktörer på arbetsmarknaden agera följsamt gentemot ”industrimärket”.

En fråga som dyker upp med jämna mellanrum är vilken roll svensk inflation spelar i avtalsrörelsen. Utifrån perspektivet industrins konkurrenskraft är svaret kort och gott ”ingen roll alls”. Svensk industri är i huvudsak pristagare på världsmarknaden. Det betyder att förändringar i svenska konsumentpriser – inflationen - har mycket liten effekt på industrins intäkter. Det betyder i sin tur att svensk inflation i grunden är irrelevant för den internationella konkurrenskraften.

Ponera exempelvis att svenska löner stiger relativt konkurrentländernas, vilket i sig försämrar konkurrenskraften, och att svensk inflation stiger i motsvarande mån; det senare i sig högst osannolikt men för argumentets skull... Eftersom de försäljningspriser som möter svensk industri i huvudsak bestäms på världsmarknaden och inte påverkas av svensk inflation kommer den internationella konkurrenskraften, som försämrats av stigande relativa löner, inte att ”räddas” av högre svensk inflation; industrins företag kan i mycket liten utsträckning vältra över stigande arbetskraftskostnader på konsumenterna i form av högre priser.

Vissa debattörer argumenterar trots detta för att de svenska lönekostnadernas utveckling relativt omvärlden saknar betydelse för konkurrenskraften. Argumentet bygger på följande teoretiska tankefigur: om svenska löner och priser stiger snabbare än i konkurrentländerna kommer det att leda till att den svenska kronan försvagas i motsvarande mån. En svagare krona innebär i sin tur att den negativa effekten på konkurrenskraften av stigande relativa arbetskraftskostnader kortsluts av den positiva effekten av en svagare krona.

I realiteten finns det dock mycket lite stöd för att valutakursen rör sig enligt tankefiguren. Kronans värde varierar i huvudsak i takt med förändringar i stämningsläget på de globala finansiella marknaderna, där svenska förhållande som inflation, etcetera, spelar en mycket begränsad roll. I det korta perspektivet riskerar högre svenska löneökningar relativt omvärlden snarare att leda till en starkare krona; snabbare löneökningar ökar sannolikhet för högre svenska räntor, vilket tenderar att förstärka kronan. I det fallet slår således relativt högre svenska löneökningar på flera sätt mot den internationella konkurrenskraften.

Det senaste året har också representanter för Riksbanken, insett att det finns en grundläggande konflikt mellan inflationsmålet och den internationella konkurrenskraften: skulle inflationen fastna under inflationsmålet, som ofta varit fallet under lång tid de senaste decennierna, kan Riksbanken komma att argumentera för högre löneökningar i syfte att pressa inflationen tillbaka mot målet. Givet löneutvecklingen i omvärlden skulle dock högre svenska kostnadsökningar innebära att den internationella konkurrenskraften försämras. För att lösa upp knuten är Riksbankens slutsats att lönebildningsmodellen borde ändras.[1]

Svensk industri står fortfarande för cirka 20 procent av BNP och över 800 000 personer är sysselsatta, direkt och indirekt, i industrin. En mycket stor del av forskning och utveckling, som ger en skjuts till svensk tillväxtförmåga på sikt, sker i industrin. Goda konkurrensvillkor är således avgörande för den svenska välståndsutvecklingen. Dessutom kan en stark konkurrenssituation för svensk industri, som har ett betydligt mindre klimatavtryck än motsvarande i andra länder, bidra till att bromsa den globala klimatförändringen. Mot den bakgrunden är det ingalunda uppenbart att det gagnar samhällsnyttan att via högre arbetskraftskostnader pressa upp inflationen mot målet på bekostnad av den internationella konkurrenskraften. Tvingas man välja mellan att prisnivån rör sig i en viss takt inom ett snävt intervall och ett konkurrenskraftigt näringsliv synes valet tämligen enkelt.


[1] Se exempelvis vice Riksbankschef Per Jansson, Nyhetsbyrån Direkt, 20201216