Ett innovativt försvar

På 1600-talet var Sverige en av Europas främsta tillverkare av kanoner. Men i slutet av 1800-talet hade världen förändrats och ny vapenteknik tagits i bruk. Vid det gamla järnbruket i värmländska Bofors hade man lagt om verksamheten till att producera vapen av modernare slag. Men den tekniska utvecklingen kostade pengar. Räddningen blev Alfred Nobel, som inte bara bidrog med pengar utan även med kunskap. Det dröjde inte länge innan Bofors verkade på en internationell marknad.

Efter första världskriget blev det uppenbart att flyget skulle få allt större militär betydelse. Bofors började därför tillverka luftvärnskanoner. Den allra mest kända är Boforskanonen 40 mm – och den används fortfarande i olika försvarslösningar. Den har beskrivits som ett av de vapen som kom att avgöra utgången av andra världskriget.

Försvarskoncernen Saab

Delar av Bofors ingår nu i den svenska försvarskoncernen Saab. Här finns också Kockums, med rötter i det skånska 1800-talet. Kockums har utvecklat såväl örlogsfartyg som avancerade säkerhetssystem, men det är ubåtarna som blivit företagets speciella nisch. De första två ubåtarna sjösattes för mer än 100 år sedan – Svärdfisken och Tumlaren. I dag är man världsledande inom icke atomdrivna luftoberoende ubåtar.

Den utveckling av radarsystem som Ericsson inledde på 1940-talet fortsätter i dag hos Saab sedan de båda bolagens radarverksamhet slogs samman på 1990-talet. Ett av de mest avancerade radarsystemen är Erieye, ”Ericssons öga”. Det används inte bara för försvar utan även för civila ändamål, till exempel för att upptäcka skogsskövling och knarksmugglare i Brasilien.

Inom Saab sker också utvecklingen av det svenska stridsflyget. Det började med ett politiskt beslut 1936, bara några år innan andra världskriget bröt ut, om att Sverige måste ha ett starkt luftförsvar. Det ena klassiska planet efter det andra utvecklades: Tunnan, Lansen, Draken, Viggen och dagens JAS Gripen. Med Viggen, som premiärflögs 1964, kom en viktig innovation. Planet var utrustat med en så kallad centralkalkylator. Erfarenheterna från denna lade grunden för en ny generation datorer. De lade också en första grund till Sverige som framstående it-nation.

Det klassiska stridsflyget Tunnan från SAAB. Bild från Flygvapenmuseum.

Stridsvagnar och bandvagnar

Kanontillverkningen hör i dag hemma hos BAE Bofors, och i samma koncern finns även Hägglunds, eller AB Hägglund & Söner som bolaget hette när det grundades 1922. Det var då ett snickeriföretag i Örnsköldsvik. I och med bilarnas och lastbilarnas intåg började Hägglunds tillverka karosser, vilket utvecklades till bussar och spårvagnar. Företaget levererade även bussar till försvaret. I slutet av 1950-talet kom Försvarets Materielverk med ett nytt uppdrag: att bygga om en stridsvagn efter tydliga kravspecifikationer. Den första stridsvagnen levererades 1957 och kallades för Stridsvagn 74.

Under 1960-talet fick Hägglunds sitt första rena utvecklingsuppdrag när de skulle ta fram Pansarbandvagn 302. I början av 1970-talet fick Hägglunds ett nytt stort utvecklingsuppdrag av försvaret – Bandvagn 206. Utvecklingsarbetet tog nästan tio år. Vagnen började serietillverkas 1981 med sikte på export och även för civil användning.

Den i dag kanske mest kända produkten är Stridsfordon 90 (CV90), en serie pansarfordon som utvecklas i samarbete mellan Hägglunds och Bofors. Vagnen togs först fram för nordiska förhållanden, vilket gör att den har mycket god framkomlighet i svår terräng. Stridsvagn 90 började tillverkas redan 1993, och har sedan dess utvecklats löpande. År 2018 lanserades CV90 MkIV som var utrustad med avancerad datakraft – bland annat i form av ”förstärkt verklighet” (AR) som hjälper besättningen att skilja vän från fiende.

Den första stridsvagnen levererades från Hägglunds 1957, en Stridsvagn 74. Foto: Per-Olof Rosén/Arsenalen.

Skribent: Karin Jansson Myhr