”Det är inget självspelande piano”

– Från facklig ståndpunkt är de ganska svåra och besvärliga, å andra sidan uppskattar man rakheten, recenserar Anders Ferbe den mångåriga motparten Teknikföretagen.

– Vi är beroende av varandra och det finns goda förutsättningar för att det ska fortsätta att vara ett balanserat och bra förhållande.

En av arbetarrörelsens mest välkända profiler är idag pensionär, men också ”diversearbetare” inom arbetsmarknadsfrågor som han uttrycker det själv, en titel som bland annat omfattar styrelseordförandeposten i Arbetsförmedlingen. Anders Ferbe är uppvuxen i närheten av Husqvarnafabriken i Småland och har stannat nära industrigolvet hela livet, fackligt aktiv och ständigt med Teknikföretagen - tidigare Verkstadsföreningen - som motpart. Få vet lika väl som honom hur det är att möta organisationen vid förhandlingsbordet.

– Det är en hårdför motpart. De är väldigt tydliga i sitt uppdrag. Samtidigt vet man, att när man gjort en uppgörelse så står de för den även om det blåser åt det ena eller andra hållet – de är tuffa men pålitliga.

Anders Ferbe låter övertygad om en fortsatt viktig industri och bra relationer mellan de anställda och Teknikföretagen. Men - säger han - det är inget självspelande piano, hur parterna agerar kommer att avgöra utvecklingen.

"Kloka parter anpassar sina krav och resonemang till den förändring som sker i omvärlden, annars riskerar konkurrenskraft och jobb att gå förlorade."

– Näringslivet har förändrats kontinuerligt under de 150 år vi kan se bakåt. Kloka parter anpassar sina krav och resonemang till den förändring som sker i omvärlden, annars riskerar konkurrenskraft och jobb att gå förlorade. Det kommer säkert att förändras en del med AI och ”gigekonomi”, men de grundläggande konfliktytorna kommer att bestå.

Sårig strid ledde till nytt avtal

Det har förstås varit spänningar under åren sedan Metallarbetareförbundet (senare IF Metall) och Verkstadsföreningen startade i slutet av 1800-talet. Anders Ferbe nämner några strider sedan det första nationella kollektivavtalet tecknades 1905. Storstrejken 1909, Metallstrejken 1945 och perioden kring slutet av 1980-talet och 1990-talets inledning.

– Då var det ganska dramatiska konflikter mellan Metall och Teknikföretagen. Dåvarande Verkstadsföreningen ville bort från de nationella kollektivavtalen för att istället sköta lönebildningen lokalt. Det handlade inte om löneökningar eller villkor utan att man ville flytta ner avtalen till de lokala parterna, minns han.

1995 blev det övertidsblockad och konflikten orsakade sår i relationerna – men, ledde till industriavtalet 1997 och en återgång till ett pragmatiskt förhållningssätt, som Anders Ferbe uttrycker det.

– Ibland måste man ha en kraftmätning. Det handlar inte om att den ena är ondare än den andre, utan att man gjort en felanalys och måste korrigera, menar han.

– Vi har träffat många avtalsuppgörelser - tillsammans - som varit väldigt banbrytande. Om Teknikföretagen ska vara framgångsrika så måste de ha bra och duktiga motparter på den fackliga sidan – fack och arbetgivare är avhängiga av varandra, om den ena parten är svag drabbas även den andra parten, det är något som underskattas. Teknikföretagen har positionerat sig rimligt väl, menar Anders Ferbe.

"Behovet av en stark industri kommer att bestå och grunden för Teknikföretagen och medlemmarna kommer att vara densamma."

– Man ser bredden, allt från IT och AI till väldigt traditionella industriföretag. Behovet av en stark industri kommer att bestå och grunden för Teknikföretagen och medlemmarna kommer att vara densamma. Har man lyckats hantera protektionistiska strömningar och handelshinder i 125 år så går det i 125 år ytterligare. Jag har en ganska ljus bild av framtiden, säger han och skickar med ett par tips för en fortsatt harmoni på arbetsmarknaden.

– Var pragmatiska i stället för att hamna i var sitt utvisningsbås. Och tvista inte om ideologi utan det som är lösbart.