Det var en självsäker Ursula von der Leyens som i sitt linjetal för några veckor sedan basunerade ut de framgångar som uppnåtts under hennes tid vid rodret för EU-kommissionen. Kommissionen har levererat i enlighet med det arbetsprogram för ett grönt, digitalt och geopolitiskt Europa som lades fram 2019, förklarades det. Den gröna given och nya digitala regler lyftes som framgångssagor, liksom det arbete som inletts för att göra EU mer självständigt i kritiska sektorer och teknologier.
Det är visserligen svårt att motargumentera att den här kommissionen visat en sällan skådad handlingskraft. Men skrapar man på ytan finns det nog även fog för viss självkritik. Exempelvis är en av de största utmaningarna för den europeiska industrins konkurrenskraft enligt von der Leyen själv den stora regelbördan. Vän av ordning kan notera att utvecklingen delvis är självförvållad som följd av nya regler för att styra den gröna och digitala omställningen. Att det nu väntas ett konkret lagförslag för att minska rapporteringskraven med 25 procent är givetvis mycket välkommet. Hur sannolikt det är att detta införlivas samtidigt som den ”tsunami av lagstiftning” som lagts fram ska implementeras och efterlevas kan dock ifrågasättas.
En av de största nyheterna i von der Leyens tal var annars beslutet att inleda en utredning om otillbörliga subventioner till elbilsindustrin i Kina, vilket kan resultera i införandet av handelspolitiska skyddsinstrument riktade mot landet. Själv befann jag mig lämpligt nog på Världshandelsorganisationen WTO:s årliga Public Forum i Genève, när talet hölls. Frankrike hade på förhand varit tydliga med sin vilja att inleda en utredning. Huruvida detta skulle komma att ske eller inte rådde det delade meningar om, i synnerhet med tanke på riskerna för motreaktioner från Kina – något som framför allt skulle kunna komma att drabba den tyska bilindustrins intressen i landet. I det bredare perspektivet skulle det även kunna lägga ytterligare börda på det redan ansträngda globala handelssystemet.
Reaktionen från Kina lät heller inte vänta. Peking gick nästan omedelbart ut och sa att man kommer vidta åtgärder för att försvara sina ekonomiska intressen om EU inför skyddsinstrument i form av exempelvis importtullar. Detta kan ta olika former, men liksom vid Nederländernas blockerade export av viktig teknik för Kinas halvledarindustri finns det en risk för att EU:s omfattande beroende av kritiska råmaterial från Kina beväpnas och används som ett geoekonomisk verktyg från kinesiskt håll. Detta riskerar att forcera fram just den utveckling som EU-kommissionen själva har varnat för.
Världshandelsorganisationen WTO:s generaldirektör Ngozi Okonjo-Iweala inledningstalar vid det årliga Public Forum i Genève.
Ibland kan det vara bra att ta ett steg utanför EU-bubblan för att få en bättre uppfattning av hur Bryssels förhållningssätt uppfattas utifrån. I och med EU:s ambition att nyttja den inre marknadens attraktionskraft för att forma globala regler ställer vi också nya krav på våra handelspartners.
Ett exempel som väckt kritiska röster i det multilaterala handelsforumet är EU:s nya gränsjusteringsmekanism, CBAM, som trädde i kraft i början av månaden. Att ett globalt pris på koldioxid vore den bästa lösningen råder det bred konsensus kring. I praktiken innebär dock EU:s tilltänkta föregångare en importtull för ett antal insatsvaror med högt klimatavtryck och som inte omfattas av liknande system så som EU:s utsläppsrätter. Det har av vissa länder uppfattats som förtäckt protektionism i syfte att skydda den inhemska industrin från global konkurrens. Ett annat är förslaget till ny EU-lagstiftning med krav på europiska företag att vidta aktsamhet leverantörskedjan vad gäller miljö- och arbetsrättsliga förhållanden, som in sin tur passas vidare till underleverantörer på tillväxtmarknader.
Medan ambitionerna är lovvärda kan dessa och liknande regler – om de utformas fel – inte bara utgöra handelshinder för andra länder utan även begränsa valbarheten och öka kostnaderna för den europeiska tillverkningsindustrin. Ytterst riskerar detta medföra att produktionen flyttas till länder som inte ställer samma krav som i EU. Då produkter tillverkade i EU ofta har ett väsentligt lägre klimatavtryck än i andra länder vore detta kontraproduktivt för EU:s politiska och ekonomiska målsättningar. Att främja exporten av dessa produkter kan samtidigt både bidra till Europas välstånd och omställningen på global nivå. Förmågan att nyttja den inre marknadens attraktionskraft för att forma globala regler förutsätter samtidigt att den inre marknaden fortsatt är attraktiv att handla med, investera i och etablera företag på.
Detta års besök i Genève präglades annars av ett kall jag personligen saknat de senaste åren: värdet av just handel för att nå politiska målsättningar som omställningen och motståndskraftiga leverantörskedjor. Den internationella handeln skapar möjligheter till specialisering och effektivisering vilket bidrar till utvecklingen av alltmer avancerade och innovativa tekniklösningar, som bidrar till att lösa vår tids samhällsutmaningar. Bättre förutsättningar för utrikeshandel och tillträde till nya marknader ökar valbarheten för företagen och möjliggör för industrin att diversifiera leverantörskedjorna.
Den globala kapplöpningen med en alltmer aktiv industripolitik för att kontrollera de teknologier som krävs för att säkra geoekonomiska intressen driver just nu en regionalisering av handeln på politiskt identifierade områden. Politikens vilja att stärka den ekonomiska säkerheten ställer också nya krav på oss som arbetar med handelspolitik, när geopolitiska överväganden överskuggar tidigare vedertagen marknadslogik.
För att dra nytta av de många fördelar som finns med internationell handel kommer vi behöva utforska nya arbetssätt och frågeområden där en fördjupad marknadsintegration är möjlig. På strategiskt viktiga områden mellan allierade; liksom icke-politiserade sakområden för att säkra den globala välståndsutvecklingen. Att navigera de geoekonomiska konfliktytor som uppstår lär sannolikt bli en huvuduppgift för politiken en överskådlig tid framöver.
Som ett led i detta var jag nyligen i Washington D.C. för samtal om den transatlantiska handelsrelationen med bland andra företrädare för det amerikanska näringslivet, båda partierna i USA:s kongress och handelsrepresentationen USTR. Den tillsynes enda frågan där det råder bred konsensus mellan båda sidor inom den amerikanska politiken just nu är den strama hållningen mot Kina. Därutöver uttryckte flera olika tongivande aktörer även en betydande oro för EU:s tilltagande detaljreglering som skapar handelshinder, primärt på just de gröna och digitala områdena. Liksom utvecklingsländer inom WTO är intrycket i USA att EU bygger murar av handelshinder som gör det svårare eller mer kostsamt att handla med den inre marknaden. Det är mycket olyckligt, då vi står inför flera gemensamma utmaningar.
Oavsett om det gäller stärkt försörjningstrygghet, inflationsbekämpning eller att främja de investeringar som kommer krävas för omställningen kan stärkt marknadsintegration mellan EU och USA spela en viktig roll framgent. Genom att riva hinder i den transatlantiska handeln stärks handelsutbytet på bekostnad av konkurrenters marknadsandelar och beroendet av otillförlitliga aktörer minskar. Samtidigt ökar effektiviteten när onödiga kostnader kan elimineras.
Joel Jonsson, ansvarig för internationell handel på Teknikföretagen, framför Vita Huset i Washington D.C.
Ett förslag Teknikföretagen därför driver aktivt är att få till stånd ett avtal mellan EU och USA om ömsesidigt erkännande av bedömning av överensstämmelse med produktregler för gröna teknologier på båda sidor av Atlanten. Att riva den typen av tekniska handelshinder är alltså inte bara av ekonomisk vikt för industrin, utan har även en geopolitisk dimension när det gäller att minska beroendet av Kina och främja teknologiutveckling på området. Det finns med andra ord betydande ekonomiska och geostrategiska vinster att hämta från en ökad marknadsintegration med USA.
I veckan som gick befann jag och några kollegor oss i Malaga för EU:s industridagar. Öppningsanförandet från inremarknadskommissionären Thierry Breton präglades av just de ”tektoniska” geopolitiska och ekonomiska skiften som nu sker på global nivå och som EU måste svara upp emot. Budskapen om behovet av satsningar i politiskt identifierade kritiska sektorer och teknologier kändes igen från von der Leyens linjetal. I kontrast konstaterade Peter Wennink – VD för den världsledande leverantören till halvledarindustrin, ASML – att halvledarsatsningar i EU, USA, Kina och Sydkorea riskerar att bryta upp befintliga globala samarbeten och leda till ineffektivitet, inflation och ökade kostnader. Något Teknikföretagen varnade för under förhandlingarna av den europeiska halvledarakten.
Peter Wennink, VD för ASML, i samtal med Kerstin Jorna, EU-kommissionens generaldirektör för den inre marknaden, industri, entreprenörskap och små- och medelstora företag, vid EU Industry Days i Malaga.
Riskerna med en ökad statlig styrning av den europeiska industrin och subventioner för att ersätta importberoenden i utvalda sektorer är marknadsekonomiskt väletablerade. Utöver en snedvridning av konkurrensen och undanträngningseffekter som missgynnar framväxten av andra eller nya teknologier kan det leda till en omfördelning av resurser från områden där den europeiska industrin är konkurrenskraftig – till områden där vi inte är det. Sammantaget kan det begränsa innovationskraften och på sikt leda till en mindre dynamisk europeisk ekonomi. En politiskt driven regionalisering av handeln vore särskilt skadligt för just EU:s handelsberoende ekonomi: 60 procent av all import till EU är insatsvaror vi behöver för tillverkning här och 85 procent av den globala tillväxten väntas ske utanför EU redan 2024.
Det visar hur oerhört beroende vi är av en välfungerande internationell handel. För att svara upp emot denna utveckling och möjliggöra för industrin att bidra till EU:s ekonomiska och politiska målsättningar kommer vi därför fokusera särskilt på tre pelare under höstens arbete gällande EU:s ekonomiska säkerhet:
- Ökad marknadsintegration med andra länder, inte minst genom avtalet med USA.
- Stärkt konkurrens inom industripolitiska satsningar, där vi inom kort kommer presentera ett nytt förslag kopplat till EU:s innovationssystem.
- Verka för att nya handelspolitiska skyddsinstrument är välbalanserade, tillämpas på ett varsamt sätt och överensstämmer med liknande krav på andra marknader.
Det är ingen vinnande strategi att fokusera på svagheter. EU måste återfå självförtroendet och fokusera på att skapa goda allmänna förutsättningar att bedriva näringsverksamhet i Europa, bygga vidare på våra styrkeområden och utveckla nya förmågor. Det skapar även omvända beroenden som minskar utsattheten för ekonomisk utpressning.
En innovativ och långsiktigt konkurrenskraftig industri är avgörande för att nå EU:s högt satta målsättningar. Det är även avgörande för Europas välstånd och måste nu vara ledstjärnan i arbetet för att stärka EU:s ekonomiska säkerhet.
Joel Jonsson representerar den europeiska teknikindustrin – som omfattar 770 000 företag – i EU-kommissionens expertgrupp för ekonomisk säkerhet.
