Kontakta oss Avtal 2020 Kurser och seminarier Pressrum In English
Igår 04 feb 2021

Världsindustrin som försvann

När olja började ersätta kolet som drivmedel ledde det också till större efterfrågan på tankfartyg som kunde frakta oljan. Svenska företag var snabbt ute, men varvsindustrin visade sig vara en bransch med ett bäst före-datum.

Världens största tankfartyg Nanny passerar under Tjörnbron 1978. Foto: Arne Andersson/Bohusläns museum.
Världens största tankfartyg Nanny passerar under Tjörnbron 1978. Foto: Arne Andersson/Bohusläns museum.

Tidigare hade oljan fraktats i tunnor, det fanns också exempel på att hela träfartyg tömdes och transporterade olja som bulklast. I slutet av 1800-talet anlades flera skeppsvarv i anslutning till mekaniska verkstäder i de stora svenska hamnstäderna: Keillers mekaniska verkstad i Göteborg som sedermera blev Götaverken, Kockums mekaniska verkstad som 1870 anlade ett skeppsvarv i anslutning till verkstaden och Eriksbergs mekaniska verkstad som blev skeppsvarv 1871.

Vid tiden för första världskriget avtog den utländska konkurrensen och de svenska varven kunde ta plats på marknaden. Vid den här tiden började transportindustrin också övergå från ångfartyg till motordrivna fartyg, vilket ökade efterfrågan på moderna fartyg.  De stora varven som Götaverken, Kockums och Eriksberg specialiserade sig på motordrivna tankfartyg under mellankrigstiden och Sverige etablerade sig som ledande varvsnation. Axel Johnson med rederiet Nordstjärnan var tidigt ute med att använda motorfartyg, redan 1912 tillkom det första motorfartyget M/S Suecia och från 1919 beställde Nordstjernan alla sina fartyg från de svenska varven.

Från att år 1913 sysselsätta ca 8 000 personer hade varvsindustrin ökat till ca 20 000 sysselsatta personer vid andra världskrigets utbrott. Den svenska varvsindustrin förutspåddes ha en god utveckling och Uddevallavarvet, som etablerades 1945, blev under sin tid Bohusläns största arbetsplats.  

Svetsning av profilstag till skottplåt på Kockums mekaniska verkstad i Malmö 1959 Foto: Stenbergs bilder/Sjöhistoriska museet.

Vid början av 1960-talet var Sveriges andel av världshandelsflottan nära 3 procent och åren före oljekrisen 1973 rådde det goda tider för tankrederierna, vilket resulterade i stora beställningar av tankfartyg. Den internationella varvsindustrin byggdes ut kraftigt under trycket av de stora tankfartygsbeställningarna. Vissa fartyg var klara för leverans först i slutet av 1970-talet, vilket medförde ett stort tonnageöverskott åren efter oljekrisen. Beställningarna var så pass stora att detta överskott troligtvis hade uppstått även utan en oljekris. Det fanns flera orsaker till att varvsbubblan sprack men överetableringen och prisökningen på råolja var de främsta orsakerna.

Världens största tankfartyg

På Uddevallavarvet stod världens största tankfartyg Nanny redo för leverans 1978. Supertankern T/T Nanny hade en kapacitet på 499 000 tonnage. Fartyget var 364 meter långt och 79 meter brett och är fortfarande det bredaste fartyg som byggts. Nanny var en beställning från partrederiet Monacus som trots den vikande konjunkturen gjorde sin största satsning någonsin. Bygget satte rederiet i konkurs samma år som Nanny stod färdigt. Hon såldes sedan vidare till ett grekiskt bolag.

Under krisåren gick staten in med kreditgarantier på sammanlagt 500 miljoner kronor för att möjliggöra överlevnaden för livskraftiga rederier. Varven garanterades också amorteringsanstånd och nybyggnadslån. Med de stöd som i många länder utgick till varven var överproduktionen av fartyg inom praktiskt taget alla sjöfartssektorer ett faktum. En statlig varvskoncern, Svenska Varv AB, bildades år 1977 och flertalet av de konkursfärdiga varven togs över av staten.

Det statliga övertagandet av företagen berodde på regionalpolitisk hänsyn till sysselsättningen och beredskapshänsyn. Från svenskt perspektiv handlade det om mer än att hålla liv i en krisande industri under en lågkonjunktur, man såg också till försörjningsberedskapen. Erfarenheten visade att tillgången till egna fartyg under båda världskrigen varit en förutsättning för att få hem livsviktiga importvaror. Kalla kriget pågick för fullt och Sverige hade valt att stå utanför alla militära pakter.

Nedläggningen

Genom Svenska Varv AB påbörjades en omstrukturering och nedläggning av den svenska varvsnäringen. Omstruktureringarna i den svenska varvsindustrin innebar en successiv omställning av produktionen till annat än fartyg. Nya jobb kunde i viss mån erbjudas, i Göteborg kunde en del av den friställda personalen gå över till Volvo.

Eriksbergsvarvet, som övertagits av Svenska Varv AB, lade ner sin nyproduktion 1979. Varvets sista fartyg M/T Atland levererades den 15 juni 1979. Statens produktionsstöd till varvsindustrin upphörde 1985 och då lades också Uddevallavarvet ned. Varvet, som bestod av ett komplett nedmonterat varv från Pittsburg, USA, monterades återigen ned och såldes till Polen via Överskottsbolaget.

Kockums AB övertogs 1979 av Svenska Varv AB och 1987 lade varvet ner sin civila fartygsproduktion och inriktade sig på tillverkning av militära fartyg. Kockums såldes 1999 till tyska HDW-koncernen som inriktade sig på ny teknik, speciellt framgångsrika var de i undervattensteknologi och smygteknik. Denna utveckling ledde till att de 2007 blev ägare till en del av försvarets marina underhållsverkstäder på Muskö örlogsbas. År 2014 blev Kockums återigen svenskt när de köptes av Saab, en 340-miljonersaffär som krävde både svenska och tyska statens godkännande. Numera heter de Saab Kockums AB och ingår i affärsområdet security and defence solutions.  

Omstruktureringen av varvsindustrin fungerade i viss mån genom att den tidigare massproduktionen av standardiserade varor övergavs och satsningar i stället gjordes inom nya områden. Omvandlingen av den tunga industrin ses som den tredje industriella revolutionen och tjänstesamhällets genombrott.