Arbetstillfällena vid landets verkstäder ökade kraftigt under den senare delen av 1800-talet och fler och fler flyttade in till städerna. 1897, när Allmänna konst- och industriutställningen hölls i Stockholm, passerade Sveriges befolkning femmiljonersgränsen. Den stora utställningen på Djurgården i Stockholm markerade en ny självmedvetenhet hos ledarna för den växande svenska industrin, men de konjunkturbetingade variationerna i arbetstillfällen och löner skapade också en ökad medvetenhet hos industriarbetarna.
Med de växande städerna gick Sverige från att vara ett bondesamhälle till ett industrisamhälle där människor blev mer anonymiserade än de varit på landsbygden. Det de nu hade gemensamt var de likartade arbetsuppgifterna i verkstäderna. Den nya arbetarklassen växte och blev en större organiserad grupp. Den här gruppen ifrågasatte arbetsgivarnas godtycklighet och krävde minimilöner och rätten att få förhandla kollektivt om arbetsvillkor med skriftliga avtal.
LO, Verkstadsföreningen och SAF
Den industriella utvecklingen omkullkastade det gamla patriarkaliska systemet som varit modellen på små bruksorter där relationerna mellan företagare och arbetstagare hade varit personliga. Många företagare motsatte sig de kollektiva förhandlingarna med facken, som oftast var socialistiska. 1898 bildades LO som gemensamt organ för de yrkesfackförbund som funnits länge och redan från början diskuterades en kollektivanslutning till SAP, Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, vilket skedde 1900.
1898 gjordes ett misslyckat försök att bilda en nationellt omfattande arbetsgivarförening, initiativtagare var Skånska cementaktiebolagets chef R.F. Berg, men företagarna var ännu inte mogna att överge det individualistiska tänkandet och i stället börja agera som en enad arbetsgivarrörelse. Verkstadsföreningen hade bildats i juli 1896 som en lokal verksamhet i Göteborg och var det första initiativet till att förhandla kollektivt med fackföreningarna.
James Keiller, chef för Göteborgs mekaniska verkstad, var drivande i bildandet av Verkstadsföreningen och han blev även dess första ordförande. Efter den landsomfattande rösträttsstrejken 1902 där ca 120 000 personer deltog blev det påtagligt för arbetsgivarna att de måste organisera sig som en förhandlingsmotpart till fackföreningarna.
Verkstadsföreningen reorganiserade sig och blev huvudorganisation för arbetsgivare inom verkstadsindustrin. Strejken utlöste också bildandet av Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, nuvarande Svenskt Näringsliv. Men det skulle dröja ända till 1917 innan Verkstadsföreningen gick med i SAF, till stor del berodde det på avsaknad av sympatihandlingar från SAF:s sida under den stora verkstadskonflikten 1903–1905.
De strategier som fanns att tillgå för arbetarna för att få sina krav tillgodosedda var arbetsnedläggelse och blockader. Arbetsgivarna kunde i sin tur svara med lockout där arbetarna utestängdes från sina arbetsplatser och icke-organiserade arbetare togs in i stället, varpå arbetarna kunde svara med att blockera sina arbetsplatser så att ingen kunde komma in för att utföra deras arbete.
I och med att arbetare organiserade sig i fackföreningar skapade de också strejkkassor som kunde stödja strejkande och lockoutade medlemmar vid utebliven lön. Detsamma gällde Verkstadsföreningen, som kunde ge understöd åt sina medlemmar vid arbetskonflikter. Enskilda företagare hade sedan 1890-talet tecknat begränsade avtal med sina anställda men dessa var inte juridiskt bindande utan vilade på en moralisk grund, strejker kunde ändå utbryta under avtalstiden. Fredsplikten för part som är bunden av kollektivavtal reglerades först i 1928 års arbetsfredslagstiftning.
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) i förhandlingar om avtal för stuveriarbetare. Foto: Tore Burnäs/Stockholms stadsmuseum.
Tre års konflikt ledde till avtal
Verkstadsföreningens största konflikt efter reorganiseringen var verkstadskonflikten, som varade i tre år. Eftersom föreningen nu var en riksomfattande organisation uppdelad i fyra regioner ville de organiserade arbetarna få till stånd ett riksavtal med minimilöner för alla fackanslutna. Förhandlingarna blev långa och utdragna.
Verkstadsföreningen ville förhandla fram en föreningsfrihet, ett begrepp som för dem hade en motsatt betydelse jämfört med den arbetarna hade. För arbetarna innebar föreningsfrihet att arbetsgivarna skulle erkänna fackföreningarnas existens genom att bland annat förhandla med dem. Arbetsgivarna å sin sida menade med föreningsfrihet att facken skulle acceptera att de som stod utanför facket och var arbetsvilliga skulle kunna kallas in utan att det medförde trakasserier från de organiserades sida. Förhandlingarna mellan parterna gick trögt och det var speciellt föreningsfrihetsfrågan som skavde. Oroligheterna utlöste ett antal strejker och Verkstadsföreningen svarade till slut med en lockout som varade i 135 dagar.
Efter den långvariga lockouten, som innebar stora ekonomiska förluster för företagarna, tecknades så verkstadsavtalet den 9 november 1905. Det var det första kollektivavtalet på riksnivå mellan en arbetsgivarorganisation och fyra fackförbund som reglerade förhandlingsordningen och konflikträtten. Verkstadsföreningen godkände kravet på minimilöner och fick sin tolkning av föreningsfrihet inskriven i avtalet. Verkstadsavtalet var början på ett paradigmskifte som ledde fram till Saltsjöbadsavtalet 1938 då den så kallade svenska modellen grundlades.
Skribent: Jenny Stendahl
I år firar Teknikföretagen 125 år och det gör vi i hållbarhetens tecken. Under sex webbsända tv-program sätter vi strålkastarljuset på lösningar av olika hållbarhetsutmaningar och fördjupar diskussionen tillsammans med politiker, experter och företagsledare. Se programmen här.
