Kontakta oss Kurser och seminarier Pressrum In English
Nyhet 16 dec 2020

Riksbankens enögdhet är skadlig för ekonomin

Industriavtalet har en stark förankring och åtnjuter alltjämt en stark acceptans som kärnpunkt för lönebildningen i Sverige. I en intervju med Nyhetsbyrån Direkt ifrågasätter vice riksbankschefen, Per Jansson, industriavtalet eftersom han ser det som ett avgörande hot mot Riksbankens ambitioner att få upp svensk inflation. Vi ser Riksbankens enögda inställning som ett direkt hot mot en god ekonomisk utveckling.

Klas Wåhlberg, vd, Mats Kinnwall, chefekonom och Tomas Undin, förhandlingschef, Teknikföretagen (Foto: Bild 1 och 2 Eva Lindblad. Bild 3 Svensk Handel)
Klas Wåhlberg, vd, Mats Kinnwall, chefekonom och Tomas Undin, förhandlingschef, Teknikföretagen (Foto: Bild 1 och 2 Eva Lindblad. Bild 3 Svensk Handel)

Riksbanken visar i intervjun med Direkt att den har tagit till sig att det inte är inflationsmålet som fungerar som nominellt ankare i industriavtalet utan snarare löneutvecklingen i omvärlden, eftersom industriavtalet sätter den internationella konkurrenskraften i centrum för lönebildningen. Det är bra insikter.

Men ändå landar Per Jansson i slutsatsen att det är fel på lönebildningsmodellen. Bland annat på grund av att den enligt honom bidrar till felallokering av arbetskraft och framförallt försämrar Riksbankens förutsättningar att uppfylla inflationsmålet.

Varför är Per Jansson så negativ? Vilka problem är så stora så att industriavtalet måste ifrågasättas? Det centrala avtalets uppgift är inte att allokera arbetskraft utan att säkra arbetsfreden. Och facit är att arbetsfreden har bevarats under absoluta merparten av Industriavtalets existens.

Svensk ekonomisk utveckling har varit relativt god under industriavtalets existens, och det är ju lätt att jämföra med hur det har gått jämfört med tidigare perioder med andra system.

Även med industriavtalet så sker relativa löneförändringar ändå på bransch- och företagsnivå. Det är absolut inte så att arbetstagare i alla branscher får exakt samma löneförändring.

Vice riksbankschefen blundar för det faktum att skulle exempelvis välfärdssektorn vara löneledande skulle det kunna innebära högre löneökningar som måste betalas av någon. Löner och sysselsättning i exempelvis offentlig verksamhet skulle öka samtidigt som den privata sysselsättningen minskar. Det betyder högre skatter och lägre skatteunderlag vilket skadar samhällsekonomin.

Oavsett vad vice riksbankschefen önskar så är det ju så att minskad konkurrensutsatt sektor leder till lägre produktivitetstillväxt, vilket innebär en sämre välståndsutveckling i stort.

Om vi tvingas välja mellan att den allmänna prisnivån stiger i en viss takt och ett konkurrenskraftigt näringsliv vet vi vad vi väljer sju dagar i veckan och 24 timmar om dygnet. Mycket lite talar för att svensk ekonomi eller det svenska välståndet skulle utvecklas påtagligt sämre om inflationen skulle avvika från inflationsmålet med några tiondelar.

Klas Wåhlberg, vd, Tomas Undin, förhandlingschef och Mats Kinnwall, chefekonom, Teknikföretagen