Kontakta oss Kurser och seminarier Pressrum In English
Ekonomisk analys 17 sep 2021

Hur stora är inflationsriskerna post-Corona?

I samband med att pandemin slog till med full kraft under våren 2020 stängdes flertalet ekonomier ner i varierande grad. Konsekvensen blev ett ras inte bara i ekonomisk aktivitet utan även i inflationen vilket Teknikföretagen behandlat i diverse nyhetsbrev det senaste året.

Med början under andra halvåret 2020 inleddes en ekonomisk återhämtning vars kraft tagit flertalet bedömare med överraskning. Exempelvis har global BNP återtagit hela raset från första halvåret 2020 och lite till. Återhämtningen i global industriproduktion har varit ännu kraftigare, där ligger nivån knappt fyra procent över pre-Corona (se bilden nedan till vänster). I samband med den snabba rekylen har även inflationen studsat kraftigt tillbaka, i synnerhet i USA (se bilden nedan till höger).

Permanenta.jpg

Ekonomiska såren efter pandemin långt ifrån läkta

En tolkning som börjar etableras är att den ekonomiska krisen därmed är bakom oss, att de ekonomiska såren är läkta och att allt återgått till det normala: ”det blev inte så farligt trots allt”. Den tolkningen lämnar dock en hel del i övrigt att önska. ”Tänker vi bort” Coronakrisen och antar att världs-BNP istället vuxit i linje med vad vi brukar kalla potentiell tillväxt (Teknikföretagens estimat är en årstakt av 2,3 procent), hade BNP sedan början av 2020 utvecklats i linje med den streckade kurvan i bilden ovan till vänster. Tänker vi bort pandemin borde BNP, med den utgångspunkten, således varit cirka tre procent högre än vad som blev fallet andra kvartalet 2021.

Inte nog med att BNP fortfarande är en bra bit under normaltillståndet, pandemin innebar dessutom ett gigantiskt ackumulerat produktionsbortfall. Detta betyder att BNP måste överstiga trenden i motsvarande mån under kommande år för att krisens sår kan sägas vara läkta, eller att BNP utvecklas i stil med den prickade kurvan i figuren ovan till vänster. Hur sannolikt är då ett scenario där förlorad produktion faktiskt återhämtas? Att döma av historiska erfarenheter kommer det inte att ske. Återhämtningen efter finanskrisen 2009-2010 kännetecknades exempelvis inte av att BNP växte kraftigt under lång tid. Visserligen fick ekonomin kortvarigt en liten skjuts men detta förebådade inte en period med uthålligt högre tillväxt. Tvärtom har trendtillväxten efter finanskrisen varit lägre än perioden innan (se bilden ovan till vänster). Teknikföretagen räknar inte heller denna gång med en lång period med ihållande hög tillväxt som medger återtagande av förlorad BNP-mark. Not 1. Tvärtom ser vi framför oss att världsekonomin bromsar rejält redan i slutet av 2021 och in i 2022. Vi räknar inte ens med att BNP är tillbaka på trendlinjen i slutet av 2022. Dessutom finns det en hel del faktorer som talar för att trendtillväxten faller ytterligare framöver som en efterbörd av Coronakrisen och strukturella förändringar i dess spår (se Teknikföretagens konjunkturrapporter 2020-2021).

Relativprisförändringar skickar upp konsumentpriserna

Som nämnts ovan har även inflationen världen över studsat upp rejält det senaste året. Rekylen i inflationen har två huvudorsaker:

  • en kraftig studs uppåt i diverse priser som var djupt nedtryckta under trycket av pandemin
  • kraftigt stigande priser på ett stort antal rå- och insatsvaror, prisuppgångar som i sin tur speglar de flaskhalsar som uppstått under återhämtningen och som delvis vältrats över på konsumentpriserna.

En av de stora frågorna just nu är i vilken mån vi ska förvänta oss att de senaste månadernas inflationsutveckling förebådar en period med ihållande snabbare prisökningar efter en lång period med mycket långsam inflation.

I grunden ska prisuppgångarna i flaskhalsarnas spår tolkas som relativprisförändringar: på marknader för insatsvaror där en bristsituation uppstått kommer relativpriserna att stiga. Eftersom priser normalt är orörliga neråt blir nettoresultatet stigande producentpriser vilket i sin tur får visst genomslag i KPI-inflationen.

Små risker för inflationsspiraler

För att inflationen varaktigt ska växla upp till en högre takt räcker det inte med att flaskhalsar tillfälligt skickar upp producent- och konsumentpriser. En inflationsprocess värd namnet innebär en växelverkan där stigande konsumentpriser jagar löner vilket i sin tur leder till stigande priser, etcetera. Högre inflation leder i nästa runda till högre inflationsförväntningar, varvid inflationen etableras på en högre takt. Det var den typen av växelverkan som bidrog till den permanent högre inflationen i spåren av tillfälligt stigande oljepriser under OPEC1 1973-74. Oljepriset stack visserligen upp kraftigt och snabbt under vintern-våren 1973-74. Därefter var dock oljepriset i stort sett konstant ända till slutet av 1978. Trots detta bet sig inflationen fast på mycket höga tal en bra bit in på 1980-talet. Det var inte förrän Federal Reserve, under ledning av Paul Volcker, inledde sin politik med kraftfull penningpolitisk åtstramning som inflationsnacken bröts.

Hur stora är då riskerna för en liknande katten-på-råttan, råttan-på-repet-process denna gång? De flesta ekonomer skriver förmodligen under på att det krävs en kombination av en överhettad ekonomi och stigande inflationsförväntningar. Av alla skriverier om flaskhalsar att döma är det lätt att dra slutsatsen att världsekonomin lider av en allmän och svårartad överhettning.

Tar vi det bredare greppet och noterar att global BNP är långt under normalläget (se ovan), blir slutsatsen istället att det är långt kvar till överhettning. Fokus på situationen på arbetsmarknaden ger ytterligare stöd för slutsatser att det finns stora outnyttjade resurser. Av bilden nedan framgår att sysselsättningen i OECD under första kvartalet 2021 var 20 miljoner personer lägre än i slutet av 2019. Visserligen har sysselsättningen säkerligen fortsatt att öka de senaste månaderna men sannolikt saknas det fortfarande flera miljoner jobb. Slutsatsen att det finns kvar betydande slack får stöd om vi studerar utvecklingen för global arbetslöshet (se bilden nedan). Arbetslösheten steg från sex procent till åtta procent under krisens akuta skede och hade fram t o m juni 2021 fallit tillbaka till 6,8 procent.

Även om sambandet mellan situationen på arbetsmarknaden/resursutnyttjandet och inflation långt ifrån varit klockrent under senare decennier så är det således svårt att hävda att det finns ett starkt underliggande inflationstryck i form av högt globalt resursutnyttjande. Not 2.

Globalt_massor.jpg

En annan viktig skillnad mot exempelvis situationen i samband med oljeprischockerna på 1970-talet, är att centralbankerna idag har ett uttalat mandat att hålla inflationen i schack. Det betyder i sin tur att inflationsförväntningarna i allmänhet är väl förankrade vilket i sin tur gör en spontan, förväntningsdriven inflationsspiral mycket osannolik. Bilderna nedan visar att finansmarknadernas inflationsförväntningar, så som de kan utläsas ur prissättningen på räntemarknaden, fortfarande är under kontroll. Visserligen är marknadsräntorna i USA betydligt högre än under pandemin men de har faktiskt fallit tillbaka sedan i våras (se bilden nedan till vänster). Inflationsförväntningarna (”breakeven inflationen”) på längre sikt, som steg ordentligt fram till i våras, har också stabiliserats de senaste månaderna på måttliga nivåer trots överraskande höga inflationstal. Detta tyder på att finansmarknaderna har förtroende för centralbankens – Federal Reserves – ambition och förmåga och hålla inflationen i schack.

USA_minskad.jpg

Även i Sverige har marknadsräntorna stigit något jämfört med den akuta Coronakrisen men är fortfarande extremt låga (se bilden ovan till höger). Liksom i USA har också inflationsförväntningarna i räntemarknaden stigit men är fortfarande under Riksbankens inflationsmål på två procent på kort och lång sikt. Inte heller här har således den senaste tidens inflationsutveckling urholkat förtroendet för Riksbankens ambition och förmåga att hålla framtida inflation under kontroll.

Sammantaget är vår slutsats att de spikar vi sett i inflationen under senare tid inte indikerar att världen är på väg in en period med permanent och signifikant högre inflation. Da capo på 1970- och -80-talens inflationsbrasa förefaller ytterst osannolikt. Det betyder dock inte nödvändigtvis att vi kommer att uppleva lika låga inflationstakter som under det senaste decenniet. Mycket handlar i slutänden om hur världens centralbanker agerar under de närmaste åren.

Not 1. Motsvarande resonemang är för övrigt tillämpliga på global industriproduktion.

Not 2. Se Teknikföretagens konjunkturrapport, maj 2021, för en utförligare analys.