Norge - ljust i ett halvmörkt Europa
Högt oljepris – hög tillväxt. Lågt oljepris – låg tillväxt. Det ligger faktiskt en hel del i detta kanske lite triviala påstående. Efter det att oljepriset föll från omkring 650 NOK per fat andra halvåret 2014 till 300 NOK första kvartalet 2016 för att därefter öka till ca 625 NOK tredje kvartalet i fjol, har tillväxten i Norges ekonomi tilltagit. Visserligen dämpades tillväxten inklusive offshore till 1,4 procent i fjol mot två procent året innan. Detta var bl.a. en effekt av minskad export av olja, naturgas och oljeutrustning. Men för hemmaekonomin tilltog i stället tillväxten något från två procent 2017 till 2,2 procent 2018.
Då investeringar i oljesektorn kommit igång sedan första kvartalet i fjol, sysselsättningstillväxten tilltagit 2018 efter nära tre år av oförändrad tillväxt, arbetslösheten återigen börjat närma sig den låga nivån från 2014 och löneökningarna hamnat på 3,5 procent sista kvartalet i fjol, har centralbanken nödgats till att börja strama åt ekonomin med styrräntehöjningar. Efter oförändrat låg styrränta på 0,5 procent sedan första kvartalet 2016 kom första höjningen i september i fjol till 0,75 procentenheter. I torsdags (21/3) levererades ytterligare en höjning till en procent vilket var förväntat sedan tidigare. Centralbanken aviserade i januari i år ”at styringsrenten mest sannsynlig ville bli satt opp i mars 2019”.
Den underliggande inflationstakten i Norge har dragit i väg lite väl mycket för tillfället där KPI exkl. administrerade priser och energi i februari visade en ökningstakt på 2,7 procent och därmed hamnade klart över centralbankens egen prognos. Den har legat över inflationsmålet två procent sedan november i fjol. Centralbanken förväntar sig mot bakgrund av detta ”en litt raskere oppgang” i år (under andra halvåret) och lite lägre ränteuppgång längre fram än tidigare aviserat. Detta står och faller med hur immun Norge kan vara framöver mot allt svagare internationell tillväxt. Som vanligt brukar centralbanker friskriva sig från sina framtida bedömningar. Skulle ekonomiska utsikter ändra sig blir det en annan ”pilsner”. Detta gäller även i gårdagens formulering från centralbanken och dess penningpolitik.
En ökad ekonomisk aktivitet har också fått Norges industri och även offshoresektorn att bli allt mer optimistisk. I senaste investeringsenkäten från ”Statistisk Sentralbyrå” är det näst intill ingen hejd på optimismen. Industriinvesteringarna förväntas öka med drygt 26 procent i år jämfört med i fjol. Här är optimismen särskilt hög i kemi, oljeraffinaderi, papper och massa samt stål och metallverk. Även Norges teknikindustri planerar en ökning, exkl. tillverkning av oljeplattformar, på närmare 15 procent. Offshoresektorn planerar investeringar för 172 Mdr NOK i år mot 152 Mdr i fjol. Trots denna uppgång är ändå de årliga offshoreinvesteringarna klart lägre än toppåren 2013-2014 på omkring 220 Mdr NOK per år och tragglar sig därmed uppåt från en ganska låg nivå. Denna tilltagande optimism, även om planerna kanske inte realiseras 100 procent fullt ut, är av stor vikt för Sverige. För maskinindustrin i Sverige är Norge den tredje största exportmarknaden efter USA och Tyskland.
Grannlandet utgör lite av ett glädjeämne jämfört med de fyra stora inom EU (Tyskland, Frankrike, Italien och UK) som sammantaget inte mäktar med att visa samma höga efterfrågan som 2017-2018. Veckans dataskörd ger för övrigt ytterligare skäl till oro för utvecklingen inom Eurozonens ekonomi i allmänhet och industrin i synnerhet: PMI för tillverkningsindustrin föll kraftigt såväl i Frankrike som Tyskland och för Eurozonen totalt noterades den lägsta nivån sedan Eurokrisens dagar 2013 (se bild nedan). i Japan trotsade för övrigt PMI förväntningarna om en studs uppåt och låg kvar på samma låga nivå som i februari.
Sveriges export till Norge följer dess inhemsk efterfrågan väldigt väl (se bild ovan) och vi hoppas att denna efterfrågan kan öka måttligt åtminstone i år innan eventuellt ytterligare räntehöjningar eller kanske till och med ett fallande oljepris återigen dämpar tillväxten.