Kontakta oss Kurser och seminarier Webbshop In English

Nya metoden

Under 1980-talet, när den inre marknaden expanderade och den tekniska utvecklingen sköt fart behövde man förbättra den fria rörligheten för varor.

Skriv ut

Lagstiftningen behövde vara effektiv och enkelt kunna anpassas till rådande situation. Lösningen kom att kallas the "New Approach" på svenska den nya metoden. Nya metoden innebär att lagtexten innehåller "väsentliga krav" avseende produkternas säkerhet- och miljöegenskaper medan exakta tekniska krav anges i harmoniserade standarder. Vidare måste medlemsländerna dra tillbaka lagar och standarder som är i konflikt med lagar och standarder som är anpassade till den nya metoden. Man tog samtidigt fram en policy för hur marknadskontroll skulle genomföras.

Idén med nya metoden var att undanröja nationella särkrav avseende industriprodukter genom att harmonisera produktlagstiftningen inom unionen. Harmoniseringen skulle uppnås genom att begränsa kraven på produkterna till övergripande krav avseende säkerhet, hälsa och miljö eller  andra krav. Dessa benämns väsentliga krav. Genom att de(väsentliga) kraven gäller inom hela unionen sätts en gemensam ram för vad produkter måste uppfylla om de ska omfattas av den fria rörligheten inom EU.

För att ge företagen möjlighet att visa, för myndigheter och marknaden, att deras produkter uppfyller lagstiftningen beslutades att de specifika tekniska specifikationerna för produkterna skulle fastställas i harmoniserade standarder. De harmoniserade standarderna tas fram genom en process där den europeiska kommissionen utfärdar en standardiseringsbegäran till någon av de europeiska standardiseringsorganisationerna CEN, CENELEC och ETSI. De publicerar sedan tekniska standarder och specifikationer som kan användas för att visa att en produkt överensstämmer med de väsentliga kraven.

Genom denna process antas alla produkter som tillverkats enligt gällande harmoniserade standarder överensstämma med de väsentliga kraven och härigenom uppfylla EU-lagstiftningen. Produkter som uppfyller de väsentliga kraven måste accepteras av alla berörda nationella (tillsyns-) myndigheter inom EU. De harmoniserade standarderna är vanligen frivilliga på så sätt att det inte finns någon laglig skyldighet att tillämpa dem. Varje producent som väljer att inte följa en harmoniserad standard är emellertid skyldig att på annat sätt bevisa att deras produkter (eller tjänster) överensstämmer med de väsentliga kraven. 

Den fria rörligheten förutsätter att produkterna som uppfyller de väsentliga kraven är säkra. Metoden att använda harmoniserade (tekniska) standarder är inte effektiv på alla sektorer och många sektorer omfattas inte av den nya metoden.

Lagar som är anpassade till den nya metoden föreskriver också hur kraven ska verifieras, t.ex. av tillverkaren själv eller av tredje part, ett anmält organ (Notified Body).

När produkten är verifierad visar tillverkaren detta med att anbringa ett CE-märke på produkten. Därför kallas direktiv som är anpassade till NLF ibland ”CE-märkningsdirektiv”.

Slutligen krävs en effektiv marknadskontroll, och medlemsstaterna har skyldighet att vidta nödvändiga åtgärder. En tillsynsmyndighet utses i varje land för respektive direktiv och förordning och som ansvarar för kontrollen.

Publicerad 2020-04-05Senast uppdaterad 2021-10-01
Hjälpte informationen på den här sidan dig?
Ja, tack! Nej, inte riktigt