Nedåt för industrin och tjänstesektorn - men Riksbanken höjde

Publicerad 20 december 2019

För cirka två år sedan började stämningsläget vad gäller affärsaktiviteten i industrin att vackla. Inköpschefers index för global tillverkningsindustri nådde en topp på index 54,4 i december 2017. IFO-index för Tysklands näringsliv hamnade i januari 2018 på den högsta nivån sedan denna serie startade i början av 1990-talet. Allt verkade då frid och fröjd. På toppen är utsikten som vackrast, det är klar sikt och morgondagens problem är långt borta i horisonten om ens synliga.


Båda dessa index har sedan dess försämrats i stort sett månad för månad i nära två år. I veckan presenterades tyska IFO-index för december (mätmånad november). För industrin i Tyskland försämrades index för aktuellt affärsläge jämfört med månaden innan och nådde därmed den lägsta nivån sedan finanskrisen 2009. Index för aktuellt affärsläge för näringslivet sammantaget hoppade dock upp och för andra månaden i rad. Väger man in förväntat affärsläge har index både för industrin och näringslivet däremot förbättrats de senaste tre månaderna.

Inköpschefers index för global tillverkningsindustri har också förbättrats något sedan sensommaren. I november hamnade dessutom detta index över brytpunkten index 50. Detta enligt konsultföretaget Markit som kokar ihop den globala indexserien. Av akademiskt intresse är ändå kanske att inköpschefers index för global tillverkningsindustri fortfarande ligger under index 50 om man i stället använder två andra källor som finns för Kina (CFLP) och USA (ISM). Båda index visar dock en förbättring de senaste månaderna. Det är främst Kina som bidrar till detta.

Ytterligare två år?

Nu ligger flera kvalitativa aktivitetsindikatorer på botten och hoppar upp och ner med en tendens till lite mer upp än ner. Ska det fortsätta ner i ytterligare två år? Nej, naturligtvis inte. Men det är inte heller skrivet i sten att det blir ett uppsving utan motstycke.

Vi skisserade tidigare i höstas hur vi ser på global tillväxt och affärsläge det närmaste året. Vi räknar med att vi kan undvika en alltför eländig tillbakagång och att det finns hopp om lite tilltagande aktivitet under andra halvåret nästa år och i början av 2021. Det beror förstås på hur länge en period av ekonomisk sanering kan tänkas pågå. Behovet av att trimma verksamheten efter högkonjunkturens excesser är i många fall stort. Här och där är det för många anställda vilket behöver rättas till. Ett rejält investeringsuppsving under de senaste åren har nu medfört ledig kapacitet, vilket gör att det är läge för att se över kapacitet som är mindre lönsam. Det finns kunder som inte är beredda att betala det man begär eller leverantörer som inte håller måttet. Perioder av ekonomisk återhämtning föregås av ökad produktivitetstillväxt och förbättrad lönsamhet. Men det kan ta ett tag innan processen som skapar detta är slutförd.

Går det att mildra effekterna, förkorta eller till och med förhindra den period av ekonomisk sanering som företagen behöver gå igenom? Absolut, inte minst genom ett konkurrenskraftigt kollektivavtal.

Fel handlingskraft

Global teknikproduktion exklusive Kina bedöms minska med en procent i genomsnitt i år, vilket vi påtalade i vår konjunkturöversikt från november. Inkluderar vi Kina blir det en ökning med två procent. Utfallet 2019 blir därmed det sämsta sedan år 2016. Även då minskade global teknikproduktion exklusive Kina men med begränsade 0,5 procent och ökade med tre procent inklusive Kina. Vi håller fast vid att global teknikproduktion minskar även nästa år och med en procent i genomsnitt exklusive Kina.

När tillväxten i global teknikproduktion avtar eller till och med börjar minska påverkas världshandeln med teknikvaror negativt. I eländiga tider börjar också handelspolitiska friktioner att öka. Det tråkiga är att den handelspolitik som förts på senare tid inte kommer att bidra nämnvärt till att få igång tillväxten i världshandeln framöver.

Det finns många skäl till detta. Storbritannien behöver någon form av handelsavtal med EU och kanske också se över avtal med övriga länder. Innan förhållandet EU/UK är klart, trots att ett avtal i den politiska teorin näst intill ska bli klart över en helg, är vi kanske inne i år 2022 eller ”beyond”. USMCA-avtalet (uppdatering av det så kallade NAFTA-avtalet från 1990-talet) är ett elände inte minst för fordonsindustrin. Tokiga regler för lokalt komponentinnehåll (så kallad local content) och att 40 procent av produktionsinnehållet av ett fordon ska ha utförts till en lönekostnad på minst 16 USD per timme gör det varken billigare eller effektivare. Konflikten Airbus-Boeing ser ut att få klart negativa konsekvenser på handeln genom bestraffning av andra varor än flygprodukter. Avtalet mellan Kina och USA som klottrades ner härom veckan var inte mycket att skriva hem om, undantaget skrivningar om mjuka faktorer som intellectual property rights. Inget i detta avtal har gjorts för att komma tillbaka till ruta ett, då tullsatser i varierande grad ligger kvar.

Handelspolitiska åtgärder kan ge kortsiktiga vinster för intressegrupper. På lång sikt ökar sannolikheten för att produktion av varor och tjänster inte sker där det är mest produktivt och att alla förlorar på de ökade handelshindren.

Tjänstesektorn i Sverige fortsätter att bromsa

Inte heller den svenska ekonomin visar tendenser att vända upp. Tvärtom föll konfidensindikatorn för tjänstesektorn ännu ett snäpp djupare i december, enligt KI-barometern. Den nådde den lägsta nivån sedan 2013, innan konjunkturen för tjänstesektorn fick ett uppsving mot slutet av det året. Nu har konfidensindikatorn legat under sitt historiska genomsnitt sedan november förra året.

Allt svagare efterfrågan och utveckling av tjänsteföretagens verksamhet återspeglas i en allt svagare produktionstillväxt, se diagram till vänster nedan. Tillväxten i tjänstesektorn hade bromsat till endast cirka 1 procent i årstakt i oktober, enligt Tjänsteproduktionsindex. Det fortsatta fallet i konfidensindikatorn till och med december talar för en ännu lägre tillväxt mot slutet av året.

Efterfrågan för tjänsteföretagen är nu betydligt svagare än normalt, vilket nu även märks på sysselsättningen som enligt KI-barometern nu minskar inom tjänstesektorn. Enligt barometern minskar antalet anställda inom bemanningsbranschen, finans- och försäkringsverksamhet, reklam- och marknadsundersökning, resebyråer och även arkitekter. Det slår igenom på sysselsättningen i tjänstesektorn totalt enligt barometern. I december har 27 procent av tjänsteföretagen dragit ned på antalet anställda, enligt barometern, en större andel än de företag som ökade antalet anställda, som uppgick till cirka en femtedel.

Vi har tidigare under året påpekat att tjänstesektorn och särskilt tungt vägande företagstjänster i Sverige påverkats av både svagare efterfrågan från exportindustrin samt exportmarknader för tjänster och även av de fallande bygginvesteringarna i Sverige. Här har vi sannolikt en delförklaring varför tjänstesektorn i Sverige följt med industrin i konjunkturförsvagningen till skillnad från tjänstesektorn i Euroområdet, som visat motståndskraft mot den vikande efterfrågan för industrin. Där har nämligen bygginvesteringarna hållits uppe under de senaste åren medan de minskat i Sverige från och med tredje kvartalet 2018, se diagram till höger ovan. Det är fallet i bostadsinvesteringarna i Sverige som främst ligger bakom, som rejält bromsat efterfrågan för arkitekter. Svagare efterfrågan från industrin har dessutom dämpat efterfrågan för teknikkonsulter, se diagram nedan. 

Utsikterna för bygginvesteringarna i Sverige under nästa år är fortsatt svaga. Vi räknar i vår prognos från november med att bostadsinvesteringarna kommer att minska ytterligare något nästa år, med tre procent. Investeringarna inom övrig bygg- och anläggningsverksamhet bedöms öka knappt och den totala byggproduktionen minska med cirka en procent, även om bostadsinvesteringarna skulle ta mer fart mot slutet av året. Det kan alltså dröja en bit in på nästa år innan det vänder för arkitekter och teknikkonsulter. Senast bostadsinvesteringarna vände upp andra kvartalet 2013 hade efterfrågan för arkitekter vänt upp under kvartalet före.

Antalet anställda inom arkitekter minskade också under 2012-2013, innan vändningen uppåt i bostadsbyggandet, se diagram till höger ovan. Nu märks en snabb vändning även för teknikkonsulternas behov av att anställa, se diagram till höger ovan. Efter flera år av stora behov av att öka antalet anställda tyder KI-barometern på att företagens anställningsbehov snabbt minskar mot slutet av 2019. Sysselsättningen var ungefär oförändrad inom branschen i december.

Den fortsatt låga tillväxten globalt nästa år kommer hålla nere både exportindustrins och tjänstesektorns produktion i Sverige, då det kommer dröja innan fasta investeringar och världshandeln återhämtar sig. Tjänstesektorn kommer inte kunna agera draglok för svensk ekonomi, då industriproduktionen kan väntas minska med 1,5 procent samtidigt som bygginvesteringarna totalt minskar något ytterligare. Dessutom väntas hushållens konsumtion fortsätta att vara mer återhållsam än under de senaste högkonjunkturåren, främst mot bakgrund av att arbetslösheten väntas fortsätta att stiga. Vi bedömer i vår senaste prognos från november att den privata tjänstesektorns tillväxt kommer fortsätta att gå på lågvarv och uppgå till endast omkring 1,5 procent 2020. Under de starka åren för tjänstesektorn 2013-2018 låg dess tillväxt på 3,8 procent i genomsnitt (kalenderkorrigerat), enligt nationalräkenskaperna.

Riksbanken fortsätter luta sig mot gamla samband

Den gångna veckan lämnade Riksbanken den nästan fem år långa perioden med minusränta bakom sig. I februari 2015 sänkte Riksbanken reporäntan för första gången under nollstrecket, till -0,1 procent. Dittills fanns en grundmurad enighet om att räntor aldrig kan vara negativa, men reporäntan sänktes gradvis till -0,5 procent i februari 2016. Därefter fick vi vänja oss vid den nivån fram till december förra året då Riksbanken höjde reporäntan till -0,25. Ett år senare kom nästa höjning, till noll, precis som väntat. Samtidigt ligger Riksbanken kvar med samma räntebana som vid sitt föregående beslut i oktober. Räntekotten var då redan färdigritad, se nedan. 

Riksbanken har trots räntehöjningen nu i december tagit intryck av den allt svagare utvecklingen i svensk ekonomi och i omvärlden. Räntebanan plattades till ordentligt redan i oktober för de kommande åren. Så sent som i september indikerade man att reporäntan gradvis skulle stiga till 0,4 procent de kommande tre åren. Sedan oktober indikerar räntebanan att nästa höjning kommer först 2022 (se bilden ovan). Vi räknar nu med att Riksbanken kommer ligga kvar på denna tillplattade räntebana. Det kommer alltså ingen ny tagg i igelkotten under de närmaste två åren.

Såvida det inte inträffar en finansiell härdsmälta räknar vi med att epoken med minusränta i Sverige nu är över. Trots fortsatt försämring av konjunkturutsikter och vikande arbetsmarknad har Riksbanken höjt reporäntan till noll procent i december. Man kan argumentera för att detta steg borde ha tagits redan under 2016-2017 när ekonomin gick för fullt och underliggande inflationsmått återvände mot målet. Nu sker det i en tid då inflationen under de närmaste åren bedöms falla längre från målet. Inte ens Riksbanken räknar med att inflationen (KPIF) kommer nå upp till två procent på flera år utan ligga på 1,7 procent i genomsnitt både under 2020 och 2021. Konjunkturinstitutet kom med sin nya prognos dagen innan Riksbanken (18/12) och räknar nu med en ännu lägre inflation under dessa år, 1,6 respektive 1,5 procent.

Riksbanken har reviderat ned sin prognos för Sveriges BNP-tillväxt något för innevarande år, från 1,3 procent i oktober till 1,1 procent, efter att ha tagit hänsyn till dystrare utfall hittills i år än vad Riksbanken tidigare räknat med. Prognosen över löneutvecklingen ligger dock fast på samma takter som i oktober. Lönerna i svensk ekonomi beräknas stiga, från 2,6 procent i år till 3,1 procent 2022. BNP-tillväxten beräknas ta mer fart från 2021 och har till och med reviderats upp med en tiondel både för 2021 och 2022. Då stiger resursutnyttjandet och produktivitetstillväxten enligt prognosen, som enligt Riksbankens prognosmodell leder till en upptrappning av löneökningstakten till 3,1 procent 2022.

Riksbanken hänvisar till olika modeller där löneökningstakten förklaras av bland annat resursutnyttjande och produktivitet, och att modellerna visar stigande löneökningstakt de närmaste åren. Riksbanken upplyser om att deras prognos ligger ungefär i linje med modellprognoserna. Men, exempelvis Konjunkturinstitutets prognos över löneutvecklingen visar en klart lägre ökningstakt. Den ser ut att ta mer hänsyn till att de gamla sambanden blivit betydligt svagare då högt resursutnyttjande inte lett till accelererande löneökningstakt under senare år, se diagram nedan till vänster. Det kan illustreras med BNP-gapet i figuren nedan. Då resursutnyttjandet tog fart och låg över potentiell tillväxt från 2015 fram till och med i år, låg ökningstakten för lönerna kvar kring 2,5 procent i genomsnitt. Med andra ord har löneökningarna utöver avtal, löneglidningen, varit historiskt låg. Hittills i år, till och med oktober, har lönerna i ekonomin totalt ännu inte accelererat, utan ligger kvar på en ökning med 2,5 procent i genomsnitt, enligt Medlingsinstitutet.

Nedväxlingen har flera förklaringar som vi pekat på i våra egna konjunkturrapporter, som att en växande del av tjänstesektorn också utsätts för internationell konkurrens och prispress, att arbetsmarknaden är global och att företagens produktion är utspridd utmed globala värdekedjor. Globaliseringen har inneburit att alltfler såväl varu- som arbetsmarknader i snabb takt blivit ”immuna” mot inhemska förhållanden. Inhemskt resursutnyttjande har därmed fått allt mindre betydelse för pris- och löneutvecklingen. Lägre löneökningar såväl i Sverige som i många andra länder under senare år hör också samman med klart svagare produktivitetsutveckling jämfört med tidigare.

Riksbanken nämner ännu en gång i sin penningpolitiska rapport att de ser osäkerhet kring lönerna och produktiviteten, vilket gör det svårt att bedöma det framtida kostnadstrycket. Med andra ord är de osäkra på om de gamla sambanden kommer återvända och infria deras modellprognoser.

Riksbanken har under lång tid överskattat löneutvecklingen och sett den faktiska löneutvecklingen som oväntat svag. Liksom neddragningarna av räntebanan har Riksbanken under de senaste åren justerat ned sina prognoser över löneutvecklingen, men inte denna gång i december. Riksbanken fortsätter alltså att luta sig mot föråldrade samband. Igelkotten över Riksbankens prognoser för löneökningstakten de närmaste åren är inte färdigritad. Vi räknar med att det kommer fler nedjusteringar i denna igelkott, då de senaste årens nya normala kommer uppenbara sig för Riksbanken med nya utfall längre fram.

Har Riksbanken kastat ut det gamla tankegodset?

Under de senaste åren har Riksbanken av många karaktäriserats som, och inte sällan kritiserats för, att vara ”inflation nutters”: intrycket har varit att man helt lämnat sin tidigare, framåtblickande ansats och istället fixerat sig vid de senaste inflationsutfallen. Detta var särskilt tydligt under åren 2011-2016, då inflationen störtdök långt under Riksbankens egna prognoser och närmade sig nollstrecket i rasande takt. Det var också under den perioden som Riksbanken tog i så det knakade med minusränta och glödheta sedelpressar. Skälet var säkerligen i första hand att man var orolig för att kraftiga och ihärdiga avvikelser från inflationsmålet skulle urholka trovärdigheten och riskera att skicka in Sverige i den Japanska fällan med ihållande deflation: ”We’ll do whatever it takes”!

Det senaste året verkar Riksbanken ha slappnat av en aning i takt med att inflationen avlägsnat sig från nollstrecket. Redan räntehöjningen i december 2018 var ett tydligt avsteg från den tidigare krispolitiken och i samband med denna veckas höjning tog man ett ännu tydligare steg i samma riktning. Nu tenderar kritiken istället vara den omvända: ”Hur motivera en räntehöjning när konjunkturen viker, arbetslösheten stiger och – framförallt – inte ens Riksbankens egna inflationsprognoser pekar mot målet i rimlig tid”? Den negativa tolkningen är att Riksbanken helt och hållet baserat det senaste årets politik på en innerlig önskan att komma bort från minusräntan. Detta är inget bra argument ägnat att bygga förtroende för penningpolitiken. En betydlig mer positiv tolkning är att Riksbanken nu tar sitt flexibla inflationsmål på allvar och väger in realekonomiska och finansiella förhållanden i sina beslut: Extremt låg ränta under extremt lång tid har potentiellt skadliga sidoeffekter i form av snabb skulduppbyggnad, skenande tillgångspriser och skapandet av zombieföretag som skadar ekonomins långsiktiga tillväxtförmåga. I det perspektivet spelar några tiondelar hit-o-dit på inflationen en marginell roll.

Har Riksbanken gett upp?

Det förefaller också som om Riksbanken mer eller mindre har gett upp ambitionerna att styra mot inflationsmålet: trots att den egna prognoser pekar mot en inflation en bra bit under målet de kommande åren tänker man inte ändra på politiken (se bilden ovan till höger). Detta kan nog vara ett klokt steg att ta, Teknikföretagen har vid flera tidigare tillfällen poängterat att nya förutsättningar innebär att grunderna för en politik baserad på att styra mot ett inflationsmål genom att påverka inhemskt resursutnyttjande har raserats.

Betyder det då att ordningen med en nationell centralbank har spelat ut sin roll? Svaret är nej, även om inte Riksbanken på ett meningsfullt sätt kan styra inflationen – förutom via valutakursen, vilket i längden blir ohållbart – kan man påverka konjunkturen och därmed resursutnyttjandet. Det råder ingen tvekan om att Riksbankens extrema politik de senaste åren har inneburit raketbränsle för bostadsmarknaden, inhemsk konsumtion, etcetera, och på så sätt bidragit till de senaste årens återhämtning. På motsvarande sätt skulle Riksbanken kunna bromsa ekonomin, exempelvis i ett läge när skenade tillgångspriser eller skulder riskerar den ekonomiska stabiliteten. I en sådan regim skulle således målet för Riksbanken inte vara att styra utvecklingen för konsumentpriserna utan att stabilisera konjunkturen och därmed ekonomins resursutnyttjande.

Mats Kinnwall, chefekonom
Bengt Lindqvist, ekonom
Lena Hagman, ekonom
Robert Tenselius, ekonom