Förslag på avskaffat industrimärke bygger på felaktig teori

Publicerad 18 juni 2019

Teknikföretagen chefekonom Mats Kinnwall kommenterar rapporten "Lönebildning för en ny tid" från Fackförbunden inom 6F i Dagens Industri Debatt.


"Fackförbunden inom 6F presenterade i dagarna en rapport (Lönebildning för en ny tid) där man redogör för sin syn på hur den framtida modellen för svensk lönebildning bör se ut. Det finns mycket i denna rapport som kan ifrågasättas, men låt mig här fokusera på en avgörande aspekt.

Enligt Industriavtalet ska lönebildningen i Sverige utgå från den konkurrensutsatta industrins internationella konkurrenskraft. Det betyder att löneförhandlingarna ska resultera i avtal som upprätthåller den internationella konkurrenskraften.

Slutsatsen är således att löneavtalen måste relateras till utvecklingen i Sveriges viktigaste konkurrentländer vad gäller lönekostnader och produktivitet.

Däremot spelar inte de ekonomiska förutsättningarna i Sverige någon väsentlig roll för märkessättningen eftersom den konkurrensutsatta svenska industrin säljer merparten av sina produkter och/eller är pristagare på världsmarknaden.

Faktorer som svensk BNP, arbetslöshet, inflation och så vidare är däremot av mycket liten relevans för industrins internationella konkurrenskraft.

Debatten om Industriavtalet pågår ständigt med diverse förslag på förändringar, men facken inom 6F går längre än andra: man hävdar att dagens system helt bör skrotas. I rapporten hävdas att varken Europanormen eller Konkurrenskraftsmodellen är relevant i en regim som den svenska med rörlig växelkurs och inflationsmål.

I stället hävdar man att lönemärket bör sättas baserat på inhemska svenska förhållanden och att löneutrymmet skulle bestämmas av produktivitetstrenden plus prisutvecklingen i näringslivet.

Dessutom hävdar 6F att ett sådant systemskifte inte skulle innebära några problem för den internationella konkurrenskraften eftersom ”om parterna utgår ifrån Riksbankens inflationsmål och produktivitetsökningen samtidigt som de beaktar läget på arbetsmarknaden så kommer växelkursen att anpassa sig så att konkurrenskraften hamnar på en lämplig nivå.”

Denna slutsats bygger emellertid på ett teoretiskt ekonomiskt resonemang som blivit skoningslöst förkastat i flertalet empiriska studier av denna teori: populärt kallad teorin om köpkraftsparitet (PPP).

Det teoretiska resonemanget är att om svenska löner och priser stiger snabbare än i omvärlden, vilket i sig tenderar att försämra den internationella konkurrenskraften, kommer kronan att snabbt försvagas i motsvarande mån.

Summa summarum skulle därmed konkurrenskraften förbli opåverkad. Visserligen stiger svenska relativa kostnader i termer av svenska kronor, men inte i termer av gemensam valuta.

Som bland andra jag själv (2016) och Industrins Ekonomiska Råd (2014) poängterat saknar teorin om köpkraftsparitet empiriskt stöd.

Valutakurser bestäms inte av relativa löne- och prisökningar mellan länder, framför allt eftersom de kommersiella flödena bara är små rännilar jämfört med de gigantiska flödena på världens kapitalmarknader.

Det är i stället dagens och förväntade framtida avkastningar på finansiella tillgångar som driver valutamarknaderna.

Det betyder att det inte finns något empiriskt stöd för att snabbare kostnadsökningar i ett land relativt konkurrentländer med automatik kommer att leda till en svagare valuta.

Vill det sig illa skulle kronkursen till och med kunna stärkas samtidigt som industrins relativa kostnadsläge stiger.

I 6F-rapporten går att läsa att konkurrenskraftsmodellen ”inte bygger på någon rimlig teori för hur växelkursen bestäms”. Det stämmer. Vidare står det att det därför ”blir märkligt att basera en norm för lönebildningen på antagandet att växelkursen förblir konstant”. Det argumentet håller inte. I själva verket är just antagandet om konstant växelkurs det enda rationella: inga modeller har visat sig kunna förklara växelkurser på ett systematiskt sätt.

Den bästa gissningen är i stället att morgondagens växelkurs blir densamma som dagens. Visserligen är det som rapporten gör gällande osannolikt att växelkursen förblir helt konstant under till exempel en avtalsperiod, men det är ändå en bättre gissning än alternativen. Vi har helt enkelt ingen aning om vart växelkursen kommer att ta vägen.

Avgörande för att upprätthålla konkurrenskraften måste fortsatt vara att arbetskraftskostnaderna inte stiger snabbare än i konkurrentländerna."

Mats Kinnwall, chefekonom Teknikföretagen

Klicka här för att läsa debattartikeln på www.di.se.