Calmfors och 6F har fel om lönebildningen

Publicerad 12 oktober 2018

Facken inom 6F har berättat att det så kallade märket innebär att det är industrin som sätter taket för lönehöjningarna. Det är det enda som 6F inte fått om bakfoten.

Bakgrunden till 6Fs artikel är att de har uppdragit åt professor Lars Calmfors att för hundrade gången återupprepa sina teser om att de skyddade branscherna på den svenska hemmamarknaden ska ta över den normerande rollen på löneområdet. Att Lars Calmfors är beredd att vara ”husposör” åt 6F är en omdömesfråga och inte sällan grumlas omdömet av ett behov av att få uppmärksamhet.

Calmfors teser är fler äldre ökar efterfrågan på offentligt finansierade välfärdstjänster och att industriavtalet hindrar att arbetskraft förflyttar till dessa sektorer. Han förmodar att det leder till arbetskraftsbrist i den offentliga sektorn och hävdar att den hemmamarknadsorienterade sektorn och den offentliga sektorn skapar mer samhällsnytta än den internationellt konkurrensutsatta sektorn. Vägen till bättre välfärdstjänster går inte via fler anställda och högre löner utan förutsätter ökad effektivitet. Calmfors nyttodefinition är felaktig. Välfärdssektorn är ingen marknad där priser speglar sambandet mellan nytta, värdering och kostnad. Det är självklart att efterfrågan blir hög och ökar i snabb takt när administrativt satta priser långt ifrån speglar marginalkostnaderna för produktionen av välfärdstjänster. Efterfrågan blir alltid hög om man tror att någon annan betalar.

Hur som helt hävdar 6F och Calmfors att det skulle vara en bättre resursallokering att höja lönekostnaderna i offentlig sektor och att därmed att slå ut och förstöra den internationellt konkurrensutsatta sektorn. Egentligen skulle vi kunna stanna här i vår replik. Är det någon som på allvar tror att Sverige som är en av världens mest exportberoende länder skulle komma bra ut av att göra sig av med exportsektorn?

Om vi skulle följa dessa irrläror och kasta industrinormen över bord och i stället låta landstings- och kommunsektorn bestämma takten för lönekostnadsutvecklingen finns inte längre riktmärke för lönebildningen. Riktmärket idag är vad som sker i omvärlden. Landstings- och kommunsektorn har ingen anledning att titta på vad som sker i omvärlden utan svävar ansvarsfritt utifrån politiska ambitioner. Baksmällan kommer efteråt när kraftiga löneökningar skapar stora underskott i de offentliga finanserna och när högre skattetryck i praktiken leder till lägre skatteintäkter. Det är inte en tillfällighet att de som är ansvariga på arbetsgivarsidan för lönebildningen inom landstings- och kommunsektorn, Sveriges Kommuner och Landsting, är mycket angelägna att behålla industrinormeringen.

Ett annat problem med Calmfors påståenden är att en överflyttning av resurser från exportsektorn till offentlig sektor redan i sig leder till lägre skatteintäkter vilket försämrar de offentliga finanserna. Vad 6F och Calmfors förespråkar skulle i praktiken leda till lånefinansierad offentlig verksamhet och/eller en dödsspiral med allt högre skattetryck, minskande skattebas, ytterligare skattehöjningar och vidare nedåt. Detta har vi prövat i Sverige och det var inte lyckat. Många minns säkert citatet ”den som är satt i skuld är inte fri”. Vi frågar oss varför Sverige åter skulle vilja försätta sig i det läge som gällde vid den svenska skuldkrisen. Det som ledde till att regeringen Persson genom kraftiga nedskärningar restaurerade de offentliga finanserna och riksdagen fastställde sunda budgetramverk. Den medicin Calmfors ordinerar skulle leda till en ny skuldfest. Den s.k. Eurokrisen visar vad en sådan skuldfest leder till när festen är över och notan ska betalas. En sådan oansvarig ordning drabbar alltid de svagaste i samhället och de unga.

Sveriges ekonomiska välstånd är helt beroende av att vi ha ett stort ekonomiskt utbyte med omvärlden. Det utbytet sker genom en stark konkurrensutsatt sektor. Att föra över resurser från den konkurrensutsatta sektorn till den offentliga sektorn har många förlorare och få vinnare. Enda sättet att uthålligt och generellt höja kvalitet, leveranser och löner i offentlig sektor är via ett högre arbetsutbud och sysselsättning i näringslivet, eftersom detta i sin tur ökar skattunderlaget.

Industriavtalet har under två decennier fungerat mycket bra och har stärkt svensk samhällsekonomi. Att förändra modellen i den riktning 6F och Calmfors förespråkar är fel väg att gå.

Anders Weihe, förhandlingschef Teknikföretagen