Inflationsmålet ska inte vara grunden i avtalsrörelsen

Publicerad 16 juni 2015 Kontaktperson: Anna Lööf

Nästa år drar den stora avtalsrörelsen i gång. Vi är mycket bekymrade över risken att de fackliga parterna kommer att kräva löneökningar som utgår från Riksbankens inflationsmål, skriver företrädare för sex arbetsgivarorganisationer, däribland Teknikföretagen, i Dagens Industri.

Vid årsskiftet börjar förhandlingarna om nya löneavtal på arbetsmarknaden. Inom det privata näringslivet handlar det om fler än 300 avtal för närmare 1,7 miljoner medarbetare. Förutom industrins normerande avtal ska avtal träffas inom bygg och installation, transporter, tjänster och handel, hotell, restaurang.

Det ställer stora krav på parterna att komma överens om avtalsinnehåll som stärker företagens konkurrensförmåga, här hemma och utomlands, och bidrar till att fler jobb kan skapas.

”Löneökningar måste baseras på företagens ekonomiska förutsättningar.”

Det övergripande och viktigaste målet för de nya löneavtalen är att svenska företag kan återta förlorad konkurrenskraft. Sedan 2007 har produktiviteten utvecklats svagare än i omvärlden, men arbetskraftskostnaderna har fortsatt att öka mer än i våra konkurrentländer, exempelvis Tyskland.

I Sverige har enhetsarbetskostnaderna, arbetskraftskostnaden per producerad enhet, ökat klart mer än i EU och USA. Vi måste vända den utvecklingen.

Löneökningar måste baseras på företagens ekonomiska förutsättningar, men så har inte skett under en följd av år. Lönerna har ökat kraftigt sedan 2007, men företagens betalningsförmåga har inte följt med. Efterfrågan har varit svag och tillväxten låg. Handeln har gått bättre än industrin, men kännetecknas även den av prispress och bristande lönsamhet.

Att arbetskraftskostnaderna under dessa förutsättningar har ökat så mycket att reallönerna har ökat med över 2 procent per år – 3 procent 2014 – är ett misslyckande för lönebildningen. En framgångsrik lönebildning ska både stärka företagens konkurrenskraft och ge goda villkor till medarbetarna. I stället har för höga löneökningar ökat kostnadspressen i företagen och ytterligare minskat utrymmet för investeringar som skulle kunna öka tillväxten och sysselsättningen.

Vi är mycket bekymrade över risken att de fackliga parterna – med hjälp av konfliktreglerna och påhejade av Riksbanken – även 2016 kommer att kräva löneökningar som utgår från Riksbankens inflationsmål. Svenska exporterande eller på annat sätt internationellt konkurrensutsatta företag sätter inte sina priser efter hur konsumentpriserna utvecklas i Sverige. Det går inte att vältra över lönekostnadsökningar på priserna när de inte sätts här. Det leder bara till fortsatt sämre konkurrenskraft och bortträngning av jobb.

Vi tror inte på att än en gång avtala om löneökningar som grovt överskattar företagens möjligheter att öka sina priser.

Den ofta framförda fackliga tanken att löneökningar behövs för att hålla uppe konsumtionen är feltänkt. Ökade kostnader utan möjlighet för företagen att öka priserna minskar deras vinstmarginaler, vilket påverkar investeringar och sysselsättning negativt. Ökar företagen sina priser försämras konkurrenskraften med samma negativa effekter.

En avtalsrörelse är en angelägenhet för fler än de direkt berörda företagen och deras medarbetare. Det är utmärkande för Sverige att lägre utbildade, oerfarna unga och nyanlända har en mycket högre arbetslöshet än andra grupper på arbetsmarknaden. En förklaring är att Sverige jämfört med andra länder har höga löner inom yrken med relativt enkla arbetsuppgifter.

Genom att människor har arbete hålls kostnaderna för utanförskap nere och vi kan satsa mer på det som bygger ett bra samhälle: skola, forskning och utveckling, omsorg om sjuka och äldre. Om vi inte ska driva på utvecklingen mot ett kluvet Sverige måste vi i avtalen 2016 skapa förutsättningar för ett Sverige som både håller ihop och utvecklas.

Lika viktigt är att inte ytterligare minska löneskillnaderna. Att vi har västvärldens mest sammanpressade löner förklarar att vi har minst antal inträdesjobb i Europa. Det försvårar för oerfarna och personer med lägre utbildning att få sitt första arbete – men också att locka medarbetarna att satsa på en lönekarriär. Lönestrukturen behöver på ett bättre sätt återspegla att såväl arbetskraften som jobben har förändrats.

I avtalsrörelsen måste vi lyckas med att säkra rimliga kostnadsnivåer, genom lönebildningen upprätthålla drivkrafterna och motivationen i företagen samt utveckla företagens möjligheter att tillgodose variationer i efterfrågan. Visstidsanställningar eller arbete i bemanningsföretag öppnar dörrar till arbetsmarknaden och är viktiga vägar till tillsvidareanställning eller anställning i kundföretaget.

Avtalsrörelsen 2016 måste ta verkligheten som utgångspunkt och syfta till att stärka företagens möjligheter att konkurrera framgångsrikt. Välfärden byggs av arbete, inte av konsumtion.

Per Hidesten, vd, Industriarbetsgivarna Karin Johansson, vd, Svensk Handel Peter Jeppsson, vd, Transportföretagen Jonas Milton, vd, Almega Ola Månsson, vd, Sveriges Byggindustrier Åke Svensson, vd, Teknikföretagen

 

Läs artikeln på Dagens Industris webbplats här