Lönekostnader i otakt

Publicerad 2 juli 2014 Senast uppdaterad 18 november 2014

Skillnaden mellan arbetskraftskostnaderna i Sverige och omvärlden är alltjämt stor och fortsätter att öka. Det visar den rapport som Teknikföretagen och Industriarbetsgivarna presenterade vid ett seminarium i Almedalen. En viktig orsak är det svenska inflationsmålet som inte stämmer med verkligheten men ändå påverkar parternas avtalsförhandlingar.

Riksbanken strävar efter en inflation över tid på 2 procent. Målet har dock inte haft med verkligheten att göra under senaste 10 åren och faktum är att Riksbanken missat målet med i snitt 1 procentenhet under samma tid.

- Eftersom parterna sätter sina avtalskrav utifrån det fastställa inflationsmålet - som alltså inte uppfylls - träffas avtalen på en för hög nivå vilket driver upp kostnader, säger Robert Tenselius, ekonom vid Teknikföretagen och medförfattare till rapporten. - Och högre arbetskraftskostnader leder förstås till försämrad konkurrenskraft.

Inte bara negativt
Marie Giertz, chefekonom på Svensk Exportkredit (SEK) instämmer och hänvisar också till den rapport som Industrins Ekonomiska råd presenterade för en tid sedan.  Men Marie påpekar samtidigt att Sverige upplevs som en säker och stabil marknad sett från finansiellt perspektiv, vilket bra.

10 procent högre än Tyskland
- Sverige kan inte i längden ha ett kostnadsläge som ligger 10 procent högre än Tyskland som är vår exportindustris viktigaste konkurrent och marknad, säger Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe.

Samma resonemang för Per Hidesten, vd Industriarbetsgivarna som påpekar att vi måste bygga för framtiden för att hantera dessa frågor.

Fel namn på seminariet
IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä håller med om rapportens verklighetsbeskrivning men menar att det inte är lönebildningen som det är fel på utan Riksbankens mål. - Vi måste få upp inflationen, säger han och försvarar industrins avtal som han menar är världens mest flexibla.

Snabba kast och eget ansvar
Per Hidesten, vd Industriarbetsgivarna, påpekar att de snabba kasten och den stenhårda globala konkurrensen kräver större flexibilitet. -Det kan skilja stort mellan branscher men också mellan företag inom samma bransch och då är flexibiliteten, helt avgörande säger Per Hidesten.

Anders Weihe påpekar att parterna förstås har ett ansvar men att tryck främst från parter utanför exportsektorn gör att facken inte orkar hålla tillbaka krav från hemmamarknadsfacken som driver upp kostnaderna även för industrin. Veli-Pekka Säikkälä påpekar också att det görs ett arbete från facken inom industrin för att få förståelse för industrins viktiga roll som märkessättare men medger också att det är ett arbete som inte är helt enkelt att få gehör för från andra fack.