Lönebildningen och dess utmaningar

Publicerad 3 juli 2013 Senast uppdaterad 1 november 2014

Teknikföretagen, IF Metall och Unionen presenterade idag den gemensamma rapporten ”Lönebildningen i Sverige och dess utmaningar” vid ett seminarium under almedalsveckan i Visby.

Lönebildningen på den svenska arbetsmarknaden har sedan mycket länge baserats på att de avtal som tecknas först i varje enskild avtalsrunda blivit tongivande. 

Alltsedan 1997 har de första avtalen träffats inom den internationellt konkurrensutsatta sektorn. Det innebär i praktiken att de avtal som träffats mellan industriavtalets parter har haft en normerande roll för resten av arbetsmarknaden. Denna syn på lönebildningen utgår både från en ekonomisk analys, men också från hur arbetsmarknaden är uppbyggd institutionellt/organisatoriskt. Det finns dock exempel på avtalsområden som försökt lägga sig med helt annan tidsordning än industrin, för att därigenom söka frigöra sig från normen.

Industrins lönenormerande roll ifrågasätts från tid till annan. Kritik i olika avseenden har uppkommit när industrinormen ska översättas till områden utanför industrin. Det har funnits tendenser till att andra sektorer och områden vill ha den nivå som de normerande avtalen gett plus lite ytterligare.

I teorin finns det alternativa sätt att se på lönebildningen och normsättandet, där utgångspunkten inte behöver vara hänsyn till konkurrenskraft och omvärld. Konjunkturinstitutet (KI) har i sina årliga lönebildningsrapporter under en rad år använt en teoretisk ”tankeram” för vad de anser vara grundelement för en väl fungerande lönebildning.  Enligt denna kan vem som helst sätta märket förutsatt att de har tillräcklig legitimitet hos andra. KI hävdar att inhemska sektorer i princip lika väl som den konkurrensutsatta sektorn kan sätta ett kostnadsmärke.

En viktig aspekt på arbetsmarknadens funktionssätt handlar om att få arbetssökanden att söka sig till de sektorer, branscher och företag där efterfrågan på och behovet av arbetskraft är störst och växande. Lönebildningens roll i detta sammanhang tas ibland upp, men har i regel en liten betydelse i förhandlingarna på övergripande nivå. På företags-/ arbetsplatsnivå kan lönebildningen påverka individer att söka kompletteringar till sin egen kompetens. Det finns dock stora restriktioner i samhället för att med hjälp av lönebildningen styra utbildningens omfattning.

Det finns spänningar inom svensk lönebildning och att det är viktigt att kostnadsmärkets sättande och normbildande roll kontinuerligt diskuteras. Det är därför intressant att diskutera på vilka grunder ett väl balanserat kostnadsmärke kan sättas, så att utfallet blir en väl fungerande lönebildning i Sverige.

Viktiga frågor för fortsatt diskussion:
Hur hanteras den internationella konkurrenskraften om någon inhemsk sektor sätter kostnadsmärket?
När fler och fler områden i ekonomin utsätts för internationell konkurrens, vad borde det betyda för lönenormeringen
i Sverige framöver?
Hur påverkas lönebildningen av att fler och fler avtal är sifferlösa?
Hur bör eller skall relativa löneförändringar hanteras inom och mellan olika avtalsområden?