Inget utrymme för höga löneökningar

Publicerad 26 februari 2013 Senast uppdaterad 1 november 2014

Många företag har stora problem och tvingas varsla. Trots det kräver LO-förbunden och facken inom industrin slutliga lönehöjningar på mellan 3,5 och 4 procent. Det är nivåer som inte alls är anpassade till att ekonomin kraftigt bromsat in, skriver företrädare för samtliga sektorer inom Svenskt Näringsliv på DN Debatt.

Att hitta den nivå i avtalen som bäst gynnar Sveriges internationella konkurrenskraft och sysselsättning är utmaningen för parterna både i goda och i sämre tider.  Foto: Eva Lindblad

I avtalsrörelsen är förhandlingarna mellan parterna i full gång. Den här gången finns en samstämmig bild av svag ekonomisk utveckling under flera år framåt och en arbetsmarknad med minskande sysselsättning och stigande arbetslöshet. Att parterna har liknande uppfattningar om utvecklingen också på längre sikt är en god grund för att diskutera avtal som är längre än ett år.
 
Många av de företag vi företräder har mycket stora svårigheter. Varselvågen är ett uttryck för det. Att hitta den nivå i avtalen som bäst gynnar Sveriges internationella konkurrenskraft och sysselsättning är utmaningen för parterna både i goda och i sämre tider.

Med lägre nivåer kan varselvågen dämpas

Självfallet måste nivån på löneökningarna i de nya avtalen bli betydligt lägre än i de avtal som träffades förra gången. Det innebär inte att arbetsgivarna blir vinnare och facken förlorare, däremot att företagen får bättre möjligheter att utvecklas och att varselvågen kan börja dämpas.
 
LO-förbunden och facken inom industrin kräver, inklusive krav på ytterligare löneutjämning, drygt 3 procent i avtalade lönehöjningar. Det innebär slutliga lönehöjningar på mellan 3,5 och 4 procent. Det är nivåer som inte alls är anpassade till att ekonomin kraftigt bromsat in.
 
LO-ekonomerna bedömde i november att ekonomin skulle växa med 1,4 procent i år. Senare gjorde prognosmakare, exempelvis Konjunkturinstitutet, bedömningen att tillväxten landar på under 1 procent 2013.

Priset för för höga reallöneökningar betalas av de som står eller hamnar utanför arbetsmarknaden

En så låg tillväxt, och en förväntat mycket låg inflation, medför att fackens krav innebär reallöneökningar på 2,5–3,0 procent för dem som får behålla jobben, men till priset av fortsatt hög arbetslöshet. Det ska jämföras med reallöneökningar tidigare under lågkonjunkturen, 2008–2012, på i genomsnitt 1,4 procent per år.
 
Förra året blev reallöneökningarna över 2 procent – samtidigt som varslen ökade under hela hösten. Vi hoppas att konjunkturen bottnar i år, men priset för att redan nu ta ut mycket höga reallöneökningar betalas av de som står utanför arbetsmarknaden, och av de som hamnar utanför när deras jobb försvinner.
 
I Finland och Danmark, med i stort sett nolltillväxt förra året, diskuteras både lönefrysningar och sänkta reallöner för att stärka konkurrenskraften.
 
I Sverige har vi haft en bättre utveckling under de senaste åren. Vi propagerar inte, som LO-förbunden, för krav som saknar verklighetsanknytning. Vi kan klara måttliga löneökningar i avtalen. Men det förutsätter att avtalen ger möjlighet att på företagsnivå komma överens med klubbar och anställda om anpassningar av de centrala avtalen.
 
Det är ur detta perspektiv buden på löneökningar på 4,5 procent över tre år från Teknikföretagen, TEKO och Innovations- och Kemiarbetsgivarna ska ses. Det är rimliga lönehöjningar som ger förutsättningar för att ta företagen och sysselsättningen genom krisen på ett bra sätt samtidigt som det finns goda utsikter till reallöneförbättringar trots att ekonomin är svag.

Välfärden hänger på exportföretagens konkurrensförmåga

Välfärden i ett litet land som Sverige är beroende av att företagen är konkurrenskraftiga nog att kunna sälja sina varor och tjänster på världsmarknaden. Det innebär att kostnadskriser – exempelvis i form av för höga löneökningar – slår mot konkurrenskraften och drabbar företag och anställda omedelbart och med stor kraft. Därför är det av intresse för alla i Sverige att lönebildningen fungerar väl – att nivån på löneökningarna är ”rätt” och inte äventyrar exportföretagens konkurrenskraft.
 
LO-förbundens lönekrav går emot detta. Anställda inom avtalsområden där genomsnittslönen ligger lägre än 25 000 kronor per månad ska ha högre relativa löneökningar än anställda inom industrin. Det handlar om att hela två av tre anställda ska ha högre löner än vad industrin kan klara utan att förlora i konkurrenskraft.
 
Resultatet blir att lönerna ökar snabbare i verksamheter där kostnader lättare kan övervältras på kunderna och där till sist även exporten drabbas. Vi motsätter oss kraftfullt ett sådant högre ”låglönemärke”.
 
Speciellt allvarligt för arbetslöshet och utanförskap är det för de branscher där de jobb finns som kan utföras efter en kortare introduktion.
 
Här är LO-kraven över 4 procent baserat på mytbildning om att Sverige har stora löneskillnader och många människor i låglöneyrken. Sanningen är att inget jämförbart land har mindre löneskillnader än Sverige. Vi har lägst andel lågavlönade av alla jämförbara länder.
 
Vi har också minst jobb i sektorer såsom handel och hotell och restauranger. Om vi hade lika många jobb i dessa sektorer som det genomsnittliga OECD-landet skulle vi ha över 100.000 fler på arbetsmarknaden. Dessa jobb har prisats ut av fack som tycker att vissa arbeten är mindre viktiga än andra.

Vi uppmanar LO-ledningen:

 
• Visa att ni menar allvar med talet om full sysselsättning. Låt det inte bara vara ett mål på era kongresser utan lev upp till det i praktiken. Ge företagen fler verktyg i avtalen att klara en sämre konjunktur utan att säga upp och därmed säkra att vi kommer ut ur lågkonjunkturen med så många jobb kvar som möjligt.
 
• Visa att ni vill vara med och motverka utanförskapet. Det håller inte att kräva de högsta löne­höjningarna på ingångslöner och lägstalöner och samtidigt kräva att staten ska ge mer stöd till företagen för att de ska anställa unga. Det är bättre att låta bli att slå ut de enklare jobben.
 
• Visa att ni tror på att jobb är bättre än arbetslöshet. Lägg åt sidan konstruerade argument om att konsumtionen ska hållas uppe med höga löneökningar. Tvärtom så köper tyskar, norrmän och britter färre svenska kylskåp när priset går upp till följd av högre lönekostnader.
 
Arbetslösheten i Sverige går då upp och de som skulle kunna konsumera mer blir oroliga och sparar pengarna.
 
Vi vill träffa avtal som utifrån företagens verklighet ger förutsättningar för återhämtning när det vänder. Vi är övertygade om att vi här också talar för intresset hos företagens medarbetare och fackens medlemmar av att arbetslösheten inte ökar ytterligare i Sverige.
 
Per Hidesten, vd Industriarbetsgivarna 
Peter Jeppsson, vd Transportgruppen 
Dag Klackenberg, vd Svensk Handel 
Jonas Milton, vd Almega 
Ola Månsson, vd Sveriges Byggindustrier 
Åke Svensson, vd Teknikföretagen 
Eva Östling Ollén, vd Visita