Deadline driven production

Publicerad 2015-02-20 av Per Fagrell

Innan jag började som doktorand hade jag nog hört om begreppet ”deadline driven production”, men inte tänkt på att hela mitt liv skulle inordnas under denna “regel”. Jag har inte haft det så i mitt yrkesliv tidigare. Men nu. Exempel: Den 30 januari var det deadline för att skicka in ett abstract till en konferens. I måndags fick jag besked att det blev accepterat förutsatt några små ändringar för att passa in i konferensens dokumentmall. Deadline för det var idag. Så långt bra. Abstract tog nog bara en dag att skriva och ändringarna mindre än en timme. Men nu är det ny deadline om en dryg månad för en tiosidig artikel. Lång tid kan man tycka. Men ett betydligt större jobb. Men det ligger också en handfull andra deadlines för stora och små uppgifter av liknande karaktär däremellan. Inlämningsuppgifter, läsning inför seminarier, andra konferensers deadlines. Och konstigt nog ligger man alltid lite, lite efter så det slutar oftast med en sen kväll framför datorn samma dag som det ska in. Någon som känner igen sig?

Jag vet inte hur det egentligen gick till, men just nu sitter jag på ett möte med KTHs doktorandkommitté som doktorandrepresentant för det doktorsprogram som jag och mina kollegor tillhör. Det är det närmaste facklig verksamhet som jag någonsin har varit under mina 25 år i arbetslivet. Jag märker redan nu att jag och mina doktorandkollegor inte riktigt är representativa för den typiska doktoranden, så jag gör nog bäst i att hålla en låg profil här. Ett exempel är att ingen av doktoranderna runt mig har en doktorandanställning på KTH. Vi har alla en annan arbetsgivare som på ett eller annat finansierar oss under doktorandtiden. Dessutom är vi alla lite äldre än den typiska doktoranden och har inte riktigt samma ekonomiska eller studiesociala utmaningar eller behov som många andra har högst på sin dagordning. Men det är intressant sätta sig in lite i den verkligheten också.

Nu återstår bara timmar innan det är dags för sportlov. Det ska bli skönt att komma iväg en vecka och åka lite skidor. Men jag har givetvis med mig lite jobb som måste göras, två arbetsuppgifter har deadline nästa fredag…

Det är nog lite för mycket begärt att jag ska få välja musik i bilen upp till fjällen, barnens röst väger alltid minst dubbelt jämfört med min röst, men om jag fick bestämma skulle vi kunna lyssna på Gino Vannelli hela vägen. För den som ännu inte upptäckt honom är det bara att gratulera, en fantastisk musikskatt väntar dig. Oavsett om du börjar med Brother to Brother från 1978 eller Inconsolable Man från 1990 eller A Good Thing från  2009 så är det riktigt riktigt bra.

Doktorandbloggen

Hej! Jag heter Per Fagrell och jobbar halvtid med kompetensförsörjningsfrågor på Teknikföretagen. Den andra halvan är jag industridoktorand på KTH där jag forskar om hur man utvecklar ingenjörsutbildningar. Den här bloggen handlar om min resa från doktorand till disputation