Olika intervjusituationer

Publicerad 2014-05-20 av Per Fagrell

Jag har börjat vänja mig vid att göra intervjuer. I den meningen att jag börjar lära mig att vara intervjuare. Även om jag har mycket kvar att lära så känns det inte längre som en konstig situation.

Men det omvända, dvs. att bli intervjuad, är fortfarande knepigt. Telefonintervjuer som ska användas till skrivna artiklar är väl en sak, det går att förbereda sig lite och man får oftast en chans att läsa textavsnitt där man blir citerad. Den biten är inte heller så komplicerad. Men när det kommer en mikrofon under näsan och det är direktsändning för radio eller TV då blir läget ett annat. Det händer inte heller varje dag så det är svårt att vänja sig vid situationen. Men för ett tag sen hände det.

För några veckor sedan gjorde Svenska Dagbladet en artikel om ingenjörsstudenternas försämrade matematikkunskaper och att detta på sikt riskerar att urholka kvaliteten på de färdiga ingenjörerna. Som ”bevis” pekade Chalmers och KTH på de diagnostiska matteprov som alla nya ingenjörsstudenter gör. Resultaten har en lång tid blivit sämre och lärosätena får ta till stödåtgärder för att snabbt lyfta studenternas matematikkunskaper.

Det där tyckte flera andra medier var en bra nyhet och ville haka på. Och en intressant vinkling som SvD inte hade täckt upp var om dagens färdiga ingenjörer verkligen är sämre och vad arbetsgivarna i så fall tycker om det. Tidningen Ingenjören ringde sålunda till mig för en intervju. Som jag skrev ovan en ganska okomplicerad intervju, man pratar obehindrat med journalisten, vi avbryter varandra lite då och då, fyller i varandras meningar, intervjuaren ber om förtydliganden etc. Dagen efter får jag se ett textavsnitt där jag citeras och jag godkänner det efter en smärre korrigering. Och ytterligare någon dag senare så publiceras en artikel på tidningens webb. Häpp.

Men så ringer Sveriges Radio, Studio Ett i P1. En journalist gör ett förarbete till ett inslag samma dag på samma tema som ovan. Det är ingen intervjusituation så vi har ett samtal där han ställer ett antal frågor som jag svarar på efter bästa förmåga. Men efter en liten stund avbryter han och säger ”Ok, det här låter bra, kan du vara i Radiohuset kl 16.00 idag? Vi skickar en taxi som hämtar dig, vi vill ha med dig i inslaget.” Ööh, åkej, hör jag mig själv svara. Ett par kontrollfrågor hinner jag ställa innan vi bestämmer att taxin ska hämta mig kl 15.50 på KTH där jag har möte på eftermiddagen. ”Då har du gott om tid, det är ju så nära.” Jag protesterar inte, inslaget kanske ska sändas i slutet av sändningen, vad vet jag. Nu börjar en mental förberedelse som är lite annorlunda än inför en ”vanlig” intervju. Vad ska jag säga? I direktsändning också. Okej, försök att inte svära och inte säga ”alltså, liksom” hela tiden. Hela meningar med stor bokstav, subjekt, predikat och en punkt på slutet. Lugn och fin. Dagens möten avklaras och taxin kommer på avtalad tid. Några minuter efter 16 anländer jag till Radiohuset i Stockholm, anmäler mig i receptionen och ledsagas till studion och dess ”lounge”. En producent kommer efter en liten stund och utan någon mer förberedelse så visas jag in i själva studion, hälsar tyst på programledarna och får på mig ett par hörlurar. Klockan kvart över fyra står jag utanför Radiohuset igen. Och då har jag och programledarna ändå hunnit småprata lite efter inslaget. Jag köper en glass och tar mig hemåt till förorten igen. Jag har tagit ännu en minut av mina ”fifteen minutes of fame” i anspråk.

Att få möjlighet att sitta på båda sidor av intervjumikrofonen är nog i alla fall inte så dumt. Förhoppningsvis hjälper det mig att både bli en bättre intervjuare och ett bättre intervjuobjekt. Fjärilarna i magen får man väl se som en bonus.

Doktorandbloggen

Hej! Jag heter Per Fagrell och jobbar halvtid med kompetensförsörjningsfrågor på Teknikföretagen. Den andra halvan är jag industridoktorand på KTH där jag forskar om hur man utvecklar ingenjörsutbildningar. Den här bloggen handlar om min resa från doktorand till disputation