Årsberättelse    Avtal 2016

Avtalsrörelsen – ett tufft slag om procenten

Riksbankens inflationsmål eller verkligheten på världsmarknaden – detta var de två kravgrunder som med full kraft drabbade samman i avtalsförhandlingarna 2016. Under hot om strejk fick verkligheten till slut vika undan, men bara ett kort tag: redan 2017 var det dags för nya bataljer.

Löneökningarna måste baseras på industrins konkurrenskraft och inte på Riksbankens inflationsmål. Det var vår utgångspunkt inför avtalsrörelsen 2016. Inflationsmålet är helt enkelt inte kompatibelt med verkligheten.

Sveriges konkurrenskraft, och därmed samhällsekonomin, är beroende av att lönebildningen tar hänsyn till den globalt konkurrensutsatta industrin - ett huvudlöst lönerace förstör för alla. Med stärkt konkurrenskraft möjliggörs fler jobb här hemma. Sverige kan inte fortsätta tappa verksamheter och arbetstillfällen till utlandet. Mot denna bakgrund bedömde vi att märket* borde stanna under en procent. Facken å sin sida gick ut med det orealistiska kravet 2,8 procent.

Det blev en tuff och hårdnackad avtalsrörelse där åsikterna om löneutrymmet gick isär mer än vanligt. Till slut landade förhandlingarna den 31 mars 2016 i ett ettårigt avtal på 2,2 procent. Strejkhot och kampen mot klockan bidrog till att vi var tvungna att teckna ett avtal vi inte var nöjda med. Som vi såg det var alternativet med en konflikt inom industrin ännu sämre.

Eftersom avtalet blev så kort var respiten också kort innan det var dags för en ny förhandlingsvända i slutet av året. Avtalsrörelsen 2017 blev besvärlig, men resultatet acceptabelt - ett treårigt avtal på 6,5 procent.

Däremot nådde vi inte dit vi ville när det gäller ett effektivt utnyttjande av arbetstiden. Det är nödvändigt och en fråga vi återkommer till under 2017 och framöver. Med de höga arbetskraftskostnader vi har så måste vi kunna arbeta mer effektivt än omvärlden. Det är viktigt i ett samhällsekonomiskt perspektiv, annars fortsätter Sverige att tappa verksamheter och jobbtillfällen till utlandet.

*Industriavtalet, som slöts 1997, innebär att det är industrins arbetsgivarorganisationer och fackförbund som ”sätter märket” för övriga kollektivavtal. Industrisektorn är internationellt konkurrensutsatt och därför beroende av att lönerna inte ökar mer än i konkurrerande länder. Detta avtal är sedan ett riktmärke för löneökningen inom de övriga delarna av arbetsmarknaden.