Riksbanken: Pedal to the metal

Publicerad 26 april 2018 Kontaktperson: Mats Kinnwall

Riksbanken är utan konkurrens den centralbank som har pumpat ut den största volymen högoktanigt monetärt bränsle i kölvattnet av finanskris, recession och envist låg inflation. Risken är uppenbar att Sverige går in i nästa avmattning helt utan penningpolitiskt manöverutrymme.

Inte nog med att reporäntan varit negativ sedan februari 2015, Riksbankens balansräkning har nästan fördubblats sedan slutet av 2014 – från 480 mdr kr till 880 mdr kr. För att få perspektiv på storleksordningen motsvarar Riksbankens totala tillgångar nästan 20 procent av svensk BNP.

Uppblåsningen av balansräkningen speglar det program med kvantitativa lättnader som inleddes i början av 2015. Resultatet har blivit att Riksbanken nu äger statsobligationer till ett värde av cirka 320 miljarder kronor motsvarande 45 procent av utestående obligationsstock.Efter att i princip varit noll fram till början av 2015.

Ett förväntat resultat av den extremt expansiva penningpolitiken, önskat av Riksbanken men fruktat av t ex Finansinspektionen, är att den privata kredittillväxten och fastighetspriserna har skenat under senare år.

Även andra centralbanker har gett sig ut på okända vatten de senaste åren, exempelvis har ECB shoppar finansiella tillgångar för 2,4 biljoner euro varav 1,9 biljoner i statsobligationer – 26 procent av stocken. Även Federal Reserve öppnade plånboken på vid gavel under krisens första fas. Fed:s balansräkning mer än fyrdubblades 2008-2014 och innehavet av statsobligationer ökade från 500 mdr USD till 2,5 biljoner USD, motsvarande som mest knappt 16 procent av stocken. Fed upphörde dock med sina köp av obligationer i slutet av 2014 vilket har fått till följd att centralbankens innehav minskat till drygt 14 procent av stocken.

Skälen till dessa extraordinära åtgärder är i grunden gemensamma för alla centralbanker: inledningsvis en oro för en backlash efter finanskrisen och senare, en inflation som vägrar anpassa sig till centralbankernas mål.

Till dels kan man förstå centralbankernas oro och kraftfulla åtgärder, en ihållande dålig måluppfyllelse riskerar att urholka trovärdigheten och därmed den långsiktiga förmågan att uppnå inflationsmålen. Nu har emellertid i synnerhet den svenska inflationen sedan en längre tid fluktuerat inom ett relativt snävt intervall runt inflationsmålet samtidigt som den svenska ekonomin växer på i god takt. Man kan tycka att detta borde ha gett Riksbanken råg i ryggen att inleda en avveckling av krispolitiken.

Inte minst efter dagens Riksbanksbesked, där banken flyttar fram en tänkbar höjning av reporäntan jämfört med bedömningen i februari, måste man dock fråga sig vad som krävs för att man ska våga att försiktigt avveckla minusräntan och banta balansräkningen? Med dagens strategi är risken uppenbar att Sverige går in i nästa avmattning helt utan penningpolitiskt manöverutrymme.

Mats Kinnwall, chefekonom Teknikföretagen.