ECB:s fruktlösa inflationsjakt borgar för fortsatt låga räntor

Publicerad 18 april 2018 Kontaktperson: Mats Kinnwall

De penningpolitiska experimenten efter finanskrisen fortsätter, inte bara i Sverige utan även i Eurozonen. ECB har således hållit styrräntan på en procent eller lägre sedan maj 2009 – och i praktiken noll procent sedan juni 2014 – och samtidigt bränt av enorma mängder monetär ammunition på köp av finansiella tillgångar. Bilden nedan visar att centralbanken nu äger över 26 procent av utestående stock av statsobligationer i Eurozonen, till ett värde av nästan två biljoner euro. Adderar man innehav av andra finansiella instrument i form av företagsobligationer, etc., uppgår ECB:s samlade s.k. kvantitativa lättnader till hisnande närmare 2,4 biljoner euro.


Trots detta, i ett historiskt perspektiv, unika experiment har ECB inte på ett meningsfullt sätt fått igång inflationen i Eurozonen. Bilden nedan till vänster visar att inflationen mätt som HIKP, visserligen lämnat de riktigt låga talen från 2014–2015 och studsade upp relativt snabbt under 2016. Efter att tillfälligt ha nosat på två-procentstrecket i början av 2017 har dock inflationen återigen fallit tillbaka rejält, marssiffran på 1,3 procent imponerar inte. Något som också är tydligt är att det främst varit energipriser som drivit inflationen medan HIKP rensat för energi och livsmedel varit anmärkningsvärt stabil; marssiffran på 1,0 procent bekräftar bilden att ”kärninflationen” verkar ha fastnat kring en procent.

De krafter som ”borde” trycka upp inflationen efter en lång period av exceptionellt lätt penningpolitik och påfallande lång ekonomisk återhämtning verkar således inte bita. Bilden nedan till höger illustrerar det dilemma som flertalet centralbanker hamnat i de senaste åren: Trots rejält fallande arbetslöshet och tilltagande resursutnyttjande vägrar löne- och prisinflationen att ta fart. Löneökningstakten i Eurozonen totalt har med få undantag varierat inom intervallet 1-2 procent ända sedan 2010 och inte mycket tyder på begynnande acceleration. Under de två sista kvartalen 2017 uppmättes 1,6 respektive 1,7 procent, en bra bit lägre än vad som lär krävas för att få upp kärninflationen mot ECB:s mål.

De lärde tvistar om vad som kan förklara den (tillfälligt?) kortslutna Phillipskurvan, somliga hävdar att de gamla sambanden i grunden håller men att genomslaget tar längre tid än vanligt medan andra pekar på strukturella faktorer. Faktum är dock att ECB och andra centralbanker än så länge inte har lyckats realisera sina inflationsmål trots enorma ansträngningar.

Slutsatser

Ännu ser vi inga tecken på att inflationen i Eurozonen stadigvarande närmar sig ECB:s mål av ”strax under två procent” och att etablerade samband mellan resursutnyttjande och löne- och prisinflation håller på att återställas. Bästa gissningen är att ECB och andra centralbanker som t ex Riksbanken, fortsätter att göra allt i sin makt för att bryta mönstren och pressa inflationen mot målet. Räkna med fortsatt extremt låga räntor och mer exceptionell penningpolitik lång tid framöver! Vi återkommer framöver till vad som skulle kunna få centralbankerna att byta strategi: börja normalisera penningpolitiken trots envist låg inflation.

Mats Kinnwall, chefekonom Teknikföretagen.